Aktuellt

En mening


av Spero Etiam


Lust? Varför skulle My ha lust?

Det var så inte vad det handlade om! Om alla bara följde sina lustar … Men Evy, hon hade alltid lust, till allt. Jag kan röra om surdegen! Vet du vad jag gjorde imorse, jag rensade diskhons vattenlås genom att ta loss alla delar. Du, man ska klippa loss kartongbiten från plastbiten innan man slänger mjölkförpackningen. Evy lyckades alltid ge henne känslan av att allt var emot henne, att livet var svårt. Hon hade sovit dåligt, fick det vara allt? My fick ofta mardrömmar när de skulle göra grejer. Sådana drömmar där hon var liten och tittade mellan de vuxnas fötter och var rädd att någon skulle trampa på henne.

Jodå, hon gick med, såklart. Evy fick inte gå ensam, vad hon kunde vräka ur sig! Det var sådär okej med vegangänget när de satt på torget med banderollerna. Folk förväntade sig sin uppläxning, lördagsshopping, fika och sedan bli påmint om att man egentligen inte skulle konsumera så mycket. Det var deras hopp i snön efter bastun. När Evy gick igång med att förebrå folk, blev det en verbal slakt, pinsamt och smaskigt. Som chips i filmstudion. De andra brukade sitta bredvid, tittade omkring sig lite och njöt av de föraktande blickarna från det passerande folket på torget. Men även när Evy garvade: "Konsumisfoster!" tittade folk bara på dem och skakade på huvudet. De var så självklart utanför. De enda de fick gräl med ibland var skinheads eller SD'are, men de var vana, nästan kåta på att avvika.

Evy såg alltid söt ut, hipp, lika smal som när hon var sexton, Evys jeans var så slitna, man kunde tro att de var nyköpta. Hon hade det, blicken, gesterna. Det märktes när hon for ut mot en tant i päls eller ett skolbarn som kastade en colaflaska på marken. Så smidigt som hon kunde koppla detta till Det Stora Stillahavssopområdet och alla djur som skulle dö ut på grund av hans makliga egoism, Evy var ett geni på att genera folk. Och självklart hade det sin betydelse, såklart skulle man skrika ut om nedsmutsningen. Men Evy verkade ha någon dröm om att de lyssnade, att de skulle visa att hon hade rätt. Rösten gick högre och högre upp i falsett för att nå fram till dem. För My räckte det med att ostraffad känna sig överlägsen, att tillhöra den lilla skaran som sa sanningen rakt ut.


Nu de trängdes bland folket, mitt i massan på torget, kom motviljan upp i henne som halsbränna. Det var redan så packat att det var omöjligt att komma fram. Alla kom för TV-kvinnan, alla trodde säkert att de fick vara med i showen. Evy och My hade kollat på förra veckans avsnitt så att de skulle känna igen kärringen och visste hur hon bär sig åt. Först är det bara musik och hon som pratar, men då plötsligt går hon med mikrofonen bland publiken och frågar vad alla Svenssons tycker. Och svenssonnarna vet det såklart, har klätt sig på att komma på TV och ser allt annat än svensonnig ut.

Det hade byggts en stor scen på torget, mellan lastbilar, lampbatterier och stora högtalare. Tusentals stod det på det lilla torget, många ungdomar, men äldre också, hur kunde de alla tro att Linda skulle fråga just dem vad de tyckte? Hon hade tappat Evy, Mys ögon avsökte folkmängden, scenen, lastbilar. Där stod hon, avsides med några läderklädda killar. Hon vinkade My till sig. Motvilligt trängde hon sig mot lastbilen. Evy gick tätt bakom en kille som bär på kablar, hon drog med My och hoppla: de stod framme. Killen ställde ett mikrofonstativ mitt på scenen och blinkade mot Evy. My undvek hennes blick. Var det för läderjackan eller för orättvisan att komma fram så här, eller var det för att hon slapp stå mitt i massan tack vare Evys offer?

"Lilla arga My", sa Evy i hennes vänsteröra, "jag har nåt att säga, jag har förberett det, tror du att de där har nåt att komma med?" Hon pekade oförskämt mot folket som stod och gapade efter den stora Linda. En mening får man, sa Evy igår. En mening innan Linda avbryter och det är ju live! Klart att Evy hade den perfekta meningen i huvudet, en mening med många komman och bisatser. Växthuseffekten, klyftorna i samhället och multinationella företagens makt, allt satt i den där meningen. "Det borde handla om de där tjejerna, du vet, som ligger och dör i, äh, du vet!" hade My invänt. Evy hade satt upp sig och förklarat lugnt och fint att de ju inte alls dog, men exploaterades som värnlösa sexslavar bara för att deras folk inte hade något annat val att betala tillbaka skulden som hade trugats på dem av det kapitalistiska systemet som vi här allihopa upprätthöll genom att handla på Ica och rösta på egoistpartier, så att man lugnt fick påstå att det egentligen var vi som våldtog de där flickorna, dag ut och dag in. Oavsiktligt hade My sänkt blicken, hon var oskuld och varit på Ica precis en gång när mormor skulle ha blodapelsiner. Men hon hade bara sagt: "Ryms allt det där i en mening?"

Efter lång väntan sken ljuskastarna upp och där kom TV-Linda. Hon testade mikrofonen, drog några skämt, så att folket blev tysta. Så började showen, gästerna kom och musiken. Folk skrattade och skrek, precis som på TV men verkligare. Och högre. My tryckte händerna mot öronen, hade hon glömt hur mycket hon avskydde att stå i folkmängder? Efter ett tag kunde hon inte hålla armarna uppe och förföll i den passiva hållningen att genomlida och hålla ut. En andlig våldtäkt, tänkte hon, det hade hon läst någonstans. Sedan började hon trivas, den där Linda var kvick och fyndig.

Plötsligen stod Linda framför dem. Mikrofonen dansade som en lockfågel hit och dit, folk lutade sig på Mys axlar för att få sin röst i den. Men Lindas hand drog micken bak till sin egen mun. Makten som den där handen hade!

"Men vad ska vi göra då? Vad kan vi göra?" frågade hon till synes naivt. Evy trängde sig fram och var svår att ignorera, så hon fick som hon ville. Hon gjorde det perfekt, byggde utan problem övergången mot den så länge förberedda meningen: "Linda, vi ska göra det vi måste göra och det är att kasta av oss arrogansen att det inte skulle vara vår skuld att egoismen har blivit den styrande faktorn i den västerländsk paternalistiska politiken som möjliggör koldioxidutsläpp …" hon behövde bara hämta andan, men Lindas hand hade redan gjort sitt val. Någonstans mellan egoismen och politiken sökte den en ny kandidat. Alla omkring fäktade för att komma fram till den där handen och i stället för Evys genomtänkta mening, hördes i miljoner svenska hem mycket sämre formulerade meningar om att ge till välgörenhet eller kompensera flygresan.

"Du då, ja du!" Den stora TV-programledaren stack mikrofonen tvärs mellan några tonårskillar mot en ful ankunge på tredje raden. "Vad tycker du, det vill jag nu så gärna veta." Ankungen stirrade stumt på henne. "Men kom igen! Hur kan vi hjälpa de där människorna på andra sidan jorden?"

Flickan blev röd och vit och fick tårar i ögonen, många försökte säga sitt i mikrofonen, men Linda tryckte den så ungefär in i ankungens mun. "Eh … ja, du…"

"Varför får hon så mycket tid?" klagade Evy och fäktade sig närmare. My drog i Evys arm, hon tyckte att det räckte, Evy behövde man lugna ner när hon var på väg att förlora. Chansen hade varit och gått förbi, människor med ett samvete är ju inte i majoriteten. Men Evy tänkte inte erkänna sig besegrad. Hon hamrade Linda på ryggen som fortfarande stod böjd mot Ankungen.

"Kära vänner, gott folk", sa Linda och reste sig, "att kompensera en flygresa och lite ekologisk blaha, det räcker ju inte precis, det har vi gjort i åratal." Under tiden vände hon sig om, fångade upp en signal från bakom scenen och tog en rask steg dit, det var dumt. Alla omkring var fokuserade på handen med mikrofonen, inte på fötterna. Med andra ord: alla omkring tog ett steg till samma torgklinker. Några ramlade på marken, några på varandra. Bara My, sansad och autonom, stod kvar. Linda kollade på sitt armbandsur och mikrofonen hängde slapp. My böjde sig fram och sa: "Egoismen!".

"Va?" sa Linda som höll sig underligt nog upprätt, men inte kunde få fram fötterna som var begravda under tonårskroppar.

"Sluta att vara egoist, bli altruist!" sa My och ångrade sig med detsamma, för hon avslöt meningen och man får bara en.

"Hurså egoist, alla vill väl göra någonting?"

"Men du då? Kan inte du göra nåt?"

"Jo men …" Linda var igång att ta ett jättesteg ur kroppskaoset, men var fanns det fri torgmark? Så steget slutade precis på Mys tår. För att gottgöra, sa hon: "Okej, du har en idé, låt höra!"

Otroligt, My fick en extra chans, vad skulle hon säga nu? Hon måste vara snabb! "Du skulle kunna sluta rafsa åt dig så mycket."

"Vadå rafsa?" Linda tittade igen mot scenen, stressad, kanske tiden var ute redan? My sträckte ut en hand mot Evy, som kravlade sig upp bakom Linda, men då ramlade några andra just på stället där Linda tog ett steg till, Linda tappade balansen och micken flög genom luften. Vad bra att någon fångade upp den, alert och sansad, My igen. Hon hade Lindas mick! Handen omslutade manicken som om den var en guldstav.

"Jag menar din lön, bitch! Om du kunde nöja dig med en bråkdel mindre."

"Min lön hör inte hit", snäste Linda stapplande och försökte gripa micken. Men My gjorde ett slags piruett för att komma undan de två stora händerna.

"Din lön är precis vad problemet är", My njöt, det var redan hennes tredje mening, eller den fjärde? Hon var som en programledare själv nu! "Du får ju förskräckligt mycket. Och om du får så mycket, då måste andra också få så mycket, banktyper och konsulter och politiker. Har du en aning hur många av oss … Jag är inte färdig än!"

Ungdomarna omkring My försökte såklart att få tag i micken, men så pass altruistisk var hon nu inte. Hon trycktes nästan mot scenkanten, men kom på den geniale idén att hoppa upp. Där stod hon framför hela stan.

"Alla som tror att de är nåt, alla fordrar högre och högre löner. Och varför? De super dyra viner och knullar horor och ändå tar pengarna aldrig slut." Hur skulle hon avsluta detta? Evy, hon skulle veta, men hon hade tappat henne.

"Jag knullar inga horor", skrek Linda utan mick, kunde man höra det också i hela landet?

"Om ni alla lämnar tillbaka låt oss säga en kvart, det kan ni väl vara utan?" Det kom läderklädda män från alla håll, My insåg att det var slut snart. "Då kan alla få jobb, och ingen måste vara hora, Afrika kan tjäna sina egna pengar och allt är löst!"

Micken drogs ifrån henne, någon försökte fatta hennes arm, en annan pucklade just på den, hon hatade läder och allt som kom i det. Helt sonika ramlade My från scenen mitt i folkmassan. Hon hörde svärord och såg bara fötter omkring sig. Men ingen trampade på henne, man lämnade plats så att hon kunde komma på benen. Det verkade självklart att hon skulle gå iväg. Så hon gick. Från högtalarna klingade hög, munter musik. Man tittade inte på henne, alla i publiken sträckte på halsarna för att se en sångerska som kom upp på scenen. Vad hade hon väntat sig? Applåd? Revolution? My fortsatte rakt mot Storgatan. Nonsens var det, inte ens välformulerad, hon hade bara babblat på vad som kom upp i henne. Det var någon som ropade: "Hurra". Hon hörde Linda ta ordet igen, en glad och sansad Linda som avslutade programmet utan att visa att något ovanligt hade hänt. My var redan vid hälsobutiken, hon hörde vinjettmusiken i fjärran medan hon sms:ade Evy.


De teg hela vägen tillbaka till kollektivet. "Skit var det", mumlade My för sig själv. "Fullständigt blaha."

"Du fick i alla fall säga ditt", snäste Evy. "Och alla har sett dig."

Oavsiktligt gick handen till håret. Visst, kamerorna, hon måste ha varit på varenda TV, i close-up.

"Men, hur var jag, vad sa jag, vad tror folk?" Nu fick My plötsligt paniken som hon hade glömt att få där på scenen. "Jag bara tänkte på det där feta kändis-fejset och att hon har så lätt att säga: vad kan vi göra?"

De kom förbi den lilla persiska snabbköpet, det var öppet fortfarande. Evy drog henne med in.

"Har ni blodapelsiner?" frågade My den arabiska ägaren vid kassan.

Evy tittade på henne med en blandning av avund och irritation. "Du är en tjatmoster, vet du det?"


Spero Etiam


En mening


av Spero Etiam


Lust? Varför skulle My ha lust?

Det var så inte vad det handlade om! Om alla bara följde sina lustar … Men Evy, hon hade alltid lust, till allt. Jag kan röra om surdegen! Vet du vad jag gjorde imorse, jag rensade diskhons vattenlås genom att ta loss alla delar. Du, man ska klippa loss kartongbiten från plastbiten innan man slänger mjölkförpackningen. Evy lyckades alltid ge henne känslan av att allt var emot henne, att livet var svårt. Hon hade sovit dåligt, fick det vara allt? My fick ofta mardrömmar när de skulle göra grejer. Sådana drömmar där hon var liten och tittade mellan de vuxnas fötter och var rädd att någon skulle trampa på henne.

Jodå, hon gick med, såklart. Evy fick inte gå ensam, vad hon kunde vräka ur sig! Det var sådär okej med vegangänget när de satt på torget med banderollerna. Folk förväntade sig sin uppläxning, lördagsshopping, fika och sedan bli påmint om att man egentligen inte skulle konsumera så mycket. Det var deras hopp i snön efter bastun. När Evy gick igång med att förebrå folk, blev det en verbal slakt, pinsamt och smaskigt. Som chips i filmstudion. De andra brukade sitta bredvid, tittade omkring sig lite och njöt av de föraktande blickarna från det passerande folket på torget. Men även när Evy garvade: "Konsumisfoster!" tittade folk bara på dem och skakade på huvudet. De var så självklart utanför. De enda de fick gräl med ibland var skinheads eller SD'are, men de var vana, nästan kåta på att avvika.

Evy såg alltid söt ut, hipp, lika smal som när hon var sexton, Evys jeans var så slitna, man kunde tro att de var nyköpta. Hon hade det, blicken, gesterna. Det märktes när hon for ut mot en tant i päls eller ett skolbarn som kastade en colaflaska på marken. Så smidigt som hon kunde koppla detta till Det Stora Stillahavssopområdet och alla djur som skulle dö ut på grund av hans makliga egoism, Evy var ett geni på att genera folk. Och självklart hade det sin betydelse, såklart skulle man skrika ut om nedsmutsningen. Men Evy verkade ha någon dröm om att de lyssnade, att de skulle visa att hon hade rätt. Rösten gick högre och högre upp i falsett för att nå fram till dem. För My räckte det med att ostraffad känna sig överlägsen, att tillhöra den lilla skaran som sa sanningen rakt ut.


Nu de trängdes bland folket, mitt i massan på torget, kom motviljan upp i henne som halsbränna. Det var redan så packat att det var omöjligt att komma fram. Alla kom för TV-kvinnan, alla trodde säkert att de fick vara med i showen. Evy och My hade kollat på förra veckans avsnitt så att de skulle känna igen kärringen och visste hur hon bär sig åt. Först är det bara musik och hon som pratar, men då plötsligt går hon med mikrofonen bland publiken och frågar vad alla Svenssons tycker. Och svenssonnarna vet det såklart, har klätt sig på att komma på TV och ser allt annat än svensonnig ut.

Det hade byggts en stor scen på torget, mellan lastbilar, lampbatterier och stora högtalare. Tusentals stod det på det lilla torget, många ungdomar, men äldre också, hur kunde de alla tro att Linda skulle fråga just dem vad de tyckte? Hon hade tappat Evy, Mys ögon avsökte folkmängden, scenen, lastbilar. Där stod hon, avsides med några läderklädda killar. Hon vinkade My till sig. Motvilligt trängde hon sig mot lastbilen. Evy gick tätt bakom en kille som bär på kablar, hon drog med My och hoppla: de stod framme. Killen ställde ett mikrofonstativ mitt på scenen och blinkade mot Evy. My undvek hennes blick. Var det för läderjackan eller för orättvisan att komma fram så här, eller var det för att hon slapp stå mitt i massan tack vare Evys offer?

"Lilla arga My", sa Evy i hennes vänsteröra, "jag har nåt att säga, jag har förberett det, tror du att de där har nåt att komma med?" Hon pekade oförskämt mot folket som stod och gapade efter den stora Linda. En mening får man, sa Evy igår. En mening innan Linda avbryter och det är ju live! Klart att Evy hade den perfekta meningen i huvudet, en mening med många komman och bisatser. Växthuseffekten, klyftorna i samhället och multinationella företagens makt, allt satt i den där meningen. "Det borde handla om de där tjejerna, du vet, som ligger och dör i, äh, du vet!" hade My invänt. Evy hade satt upp sig och förklarat lugnt och fint att de ju inte alls dog, men exploaterades som värnlösa sexslavar bara för att deras folk inte hade något annat val att betala tillbaka skulden som hade trugats på dem av det kapitalistiska systemet som vi här allihopa upprätthöll genom att handla på Ica och rösta på egoistpartier, så att man lugnt fick påstå att det egentligen var vi som våldtog de där flickorna, dag ut och dag in. Oavsiktligt hade My sänkt blicken, hon var oskuld och varit på Ica precis en gång när mormor skulle ha blodapelsiner. Men hon hade bara sagt: "Ryms allt det där i en mening?"

Efter lång väntan sken ljuskastarna upp och där kom TV-Linda. Hon testade mikrofonen, drog några skämt, så att folket blev tysta. Så började showen, gästerna kom och musiken. Folk skrattade och skrek, precis som på TV men verkligare. Och högre. My tryckte händerna mot öronen, hade hon glömt hur mycket hon avskydde att stå i folkmängder? Efter ett tag kunde hon inte hålla armarna uppe och förföll i den passiva hållningen att genomlida och hålla ut. En andlig våldtäkt, tänkte hon, det hade hon läst någonstans. Sedan började hon trivas, den där Linda var kvick och fyndig.

Plötsligen stod Linda framför dem. Mikrofonen dansade som en lockfågel hit och dit, folk lutade sig på Mys axlar för att få sin röst i den. Men Lindas hand drog micken bak till sin egen mun. Makten som den där handen hade!

"Men vad ska vi göra då? Vad kan vi göra?" frågade hon till synes naivt. Evy trängde sig fram och var svår att ignorera, så hon fick som hon ville. Hon gjorde det perfekt, byggde utan problem övergången mot den så länge förberedda meningen: "Linda, vi ska göra det vi måste göra och det är att kasta av oss arrogansen att det inte skulle vara vår skuld att egoismen har blivit den styrande faktorn i den västerländsk paternalistiska politiken som möjliggör koldioxidutsläpp …" hon behövde bara hämta andan, men Lindas hand hade redan gjort sitt val. Någonstans mellan egoismen och politiken sökte den en ny kandidat. Alla omkring fäktade för att komma fram till den där handen och i stället för Evys genomtänkta mening, hördes i miljoner svenska hem mycket sämre formulerade meningar om att ge till välgörenhet eller kompensera flygresan.

"Du då, ja du!" Den stora TV-programledaren stack mikrofonen tvärs mellan några tonårskillar mot en ful ankunge på tredje raden. "Vad tycker du, det vill jag nu så gärna veta." Ankungen stirrade stumt på henne. "Men kom igen! Hur kan vi hjälpa de där människorna på andra sidan jorden?"

Flickan blev röd och vit och fick tårar i ögonen, många försökte säga sitt i mikrofonen, men Linda tryckte den så ungefär in i ankungens mun. "Eh … ja, du…"

"Varför får hon så mycket tid?" klagade Evy och fäktade sig närmare. My drog i Evys arm, hon tyckte att det räckte, Evy behövde man lugna ner när hon var på väg att förlora. Chansen hade varit och gått förbi, människor med ett samvete är ju inte i majoriteten. Men Evy tänkte inte erkänna sig besegrad. Hon hamrade Linda på ryggen som fortfarande stod böjd mot Ankungen.

"Kära vänner, gott folk", sa Linda och reste sig, "att kompensera en flygresa och lite ekologisk blaha, det räcker ju inte precis, det har vi gjort i åratal." Under tiden vände hon sig om, fångade upp en signal från bakom scenen och tog en rask steg dit, det var dumt. Alla omkring var fokuserade på handen med mikrofonen, inte på fötterna. Med andra ord: alla omkring tog ett steg till samma torgklinker. Några ramlade på marken, några på varandra. Bara My, sansad och autonom, stod kvar. Linda kollade på sitt armbandsur och mikrofonen hängde slapp. My böjde sig fram och sa: "Egoismen!".

"Va?" sa Linda som höll sig underligt nog upprätt, men inte kunde få fram fötterna som var begravda under tonårskroppar.

"Sluta att vara egoist, bli altruist!" sa My och ångrade sig med detsamma, för hon avslöt meningen och man får bara en.

"Hurså egoist, alla vill väl göra någonting?"

"Men du då? Kan inte du göra nåt?"

"Jo men …" Linda var igång att ta ett jättesteg ur kroppskaoset, men var fanns det fri torgmark? Så steget slutade precis på Mys tår. För att gottgöra, sa hon: "Okej, du har en idé, låt höra!"

Otroligt, My fick en extra chans, vad skulle hon säga nu? Hon måste vara snabb! "Du skulle kunna sluta rafsa åt dig så mycket."

"Vadå rafsa?" Linda tittade igen mot scenen, stressad, kanske tiden var ute redan? My sträckte ut en hand mot Evy, som kravlade sig upp bakom Linda, men då ramlade några andra just på stället där Linda tog ett steg till, Linda tappade balansen och micken flög genom luften. Vad bra att någon fångade upp den, alert och sansad, My igen. Hon hade Lindas mick! Handen omslutade manicken som om den var en guldstav.

"Jag menar din lön, bitch! Om du kunde nöja dig med en bråkdel mindre."

"Min lön hör inte hit", snäste Linda stapplande och försökte gripa micken. Men My gjorde ett slags piruett för att komma undan de två stora händerna.

"Din lön är precis vad problemet är", My njöt, det var redan hennes tredje mening, eller den fjärde? Hon var som en programledare själv nu! "Du får ju förskräckligt mycket. Och om du får så mycket, då måste andra också få så mycket, banktyper och konsulter och politiker. Har du en aning hur många av oss … Jag är inte färdig än!"

Ungdomarna omkring My försökte såklart att få tag i micken, men så pass altruistisk var hon nu inte. Hon trycktes nästan mot scenkanten, men kom på den geniale idén att hoppa upp. Där stod hon framför hela stan.

"Alla som tror att de är nåt, alla fordrar högre och högre löner. Och varför? De super dyra viner och knullar horor och ändå tar pengarna aldrig slut." Hur skulle hon avsluta detta? Evy, hon skulle veta, men hon hade tappat henne.

"Jag knullar inga horor", skrek Linda utan mick, kunde man höra det också i hela landet?

"Om ni alla lämnar tillbaka låt oss säga en kvart, det kan ni väl vara utan?" Det kom läderklädda män från alla håll, My insåg att det var slut snart. "Då kan alla få jobb, och ingen måste vara hora, Afrika kan tjäna sina egna pengar och allt är löst!"

Micken drogs ifrån henne, någon försökte fatta hennes arm, en annan pucklade just på den, hon hatade läder och allt som kom i det. Helt sonika ramlade My från scenen mitt i folkmassan. Hon hörde svärord och såg bara fötter omkring sig. Men ingen trampade på henne, man lämnade plats så att hon kunde komma på benen. Det verkade självklart att hon skulle gå iväg. Så hon gick. Från högtalarna klingade hög, munter musik. Man tittade inte på henne, alla i publiken sträckte på halsarna för att se en sångerska som kom upp på scenen. Vad hade hon väntat sig? Applåd? Revolution? My fortsatte rakt mot Storgatan. Nonsens var det, inte ens välformulerad, hon hade bara babblat på vad som kom upp i henne. Det var någon som ropade: "Hurra". Hon hörde Linda ta ordet igen, en glad och sansad Linda som avslutade programmet utan att visa att något ovanligt hade hänt. My var redan vid hälsobutiken, hon hörde vinjettmusiken i fjärran medan hon sms:ade Evy.


De teg hela vägen tillbaka till kollektivet. "Skit var det", mumlade My för sig själv. "Fullständigt blaha."

"Du fick i alla fall säga ditt", snäste Evy. "Och alla har sett dig."

Oavsiktligt gick handen till håret. Visst, kamerorna, hon måste ha varit på varenda TV, i close-up.

"Men, hur var jag, vad sa jag, vad tror folk?" Nu fick My plötsligt paniken som hon hade glömt att få där på scenen. "Jag bara tänkte på det där feta kändis-fejset och att hon har så lätt att säga: vad kan vi göra?"

De kom förbi den lilla persiska snabbköpet, det var öppet fortfarande. Evy drog henne med in.

"Har ni blodapelsiner?" frågade My den arabiska ägaren vid kassan.

Evy tittade på henne med en blandning av avund och irritation. "Du är en tjatmoster, vet du det?"


Spero Etiam


KREATIV MOTVIKT!

ihop mot egoist-politik och orättvisa


info (a) kreativmotvikt (punkt) se

”Finns det bokförlag med riktig progressiva böcker?” undrade jag.

”Menar förändra världen och sånt?” kom det lite tvekande.

”Nja! Lite grand kanske. Varför inte?” Han tänkte inte tappa koncepterna, inte den här gången. ”Borde det inte finnas en del folk, en liksom kundkrets som vill kunna läsa böcker om nåt annat än mordmysterier, fantasiväsen och egoism …”

”Absolut! Men har de pengar, tro?”

Han kände sig ertappad. Var det en bra idé? Han tittade i fjärran och kände sig ensam …

 

Här ska vi publicera texter som på något sätt har förändring som mål, liten eller stor. Vi vill ha reaktioner både om textens ”budskap” (bra? tydlig? för tydlig?) och spänning (vill du läsa vidare, veta hur det slutar?).

Reaktioner till: info (a) kreativmotvikt.se


PS: vill du också publicera en text här? skicka den! DS

Inte lyssna, Vilma!


Mitt under en spakväll med tjejerna hade det kommit över henne. Det satt i vägen i henne, det tog plats. Ingen av de andra verkade ha drabbats, då bara babblade på. Med händerna kletiga av dipsås låg hon och tröttnade på filmen, huvudet fylldes med konstiga tankar, som: vad jag gör jag här egentligen? De andra ville gå ner, det fanns killar och de såg till att hon fick en också. Han gjorde så sitt bästa att hon blev illamående, viskade söta ord medan han rörde sig neråt med fingret under hennes trosor. Plötsligt drog hon upp knän, det sa knäck i hans ansikte och han svor till. Hon kände lättnad och lite förvåning över det. Hon hörde "Vad gör du?", men en annan slags röst sa: "Slå honom!" Medan han försvann till toaletten för att badda fejset, satte hon upp sig och tittade på sina förvånade kompisar. Nu anade hon vad det var: det här måste vara en känsla. Känsla hade hon hört talas om, om man har det ska den ignoreras eller tryckas bort. Men hon ville inte, känslan var redan större än hon. Hon såg sig själv emellan alla de här hon brukade umgås med och fattade hon var annorlunda nu. Hon märkte hur de andra försökte dra ner henne, pratade mildrande, försökte mysa upp stämningen. Men hon mejade runt med armarna och hon stack. Det fanns inget annat val.

    Att det var märkligt, hon märkte inte det. Hon gick in i natten, inte till en taxi, men till fots. Hon gick förbi suphaken, spelhallar och funpalats, tills hon kom genom mörka gator där regn föll ohindrat på hennes hjässa. Hon bara gick vidare och till slut hade hon gått hela vägen hem.


Vad som hände sedan, minnet är vagt. Mest stirrade hon ut ur fönstret utan att se någonting. Regn såg hon, neonljus som tändes och släcktes. Det hon såg var känslan, vart hon än tittade. Hon hörde den och hon smakade den.

     Hon slutade att öppna sina böcker, att sminka sig, att äta. En söndag tvingade hon sig att gå till affären. Överallt fanns det människor, översminkade människor, tiggande människor, företrängande människor, svärande människor, människor med frågande ögon som när som helst verkade kunna falla sönder. Själv trängdes hon fram för att få tag i ett magasin. Men när hon stod framme, blev hon förblindad av alla illaglatt färgade framsidor. Hon lämnade affären med bara en kartong jordgubbsyoghurt. Det duggade den dagen, det var mycket polis på gatorna, det låg redan en del folk nere. Sticka, tänkte hon instinktivt. Men hon stod kvar, stirrade på arrestanterna och hörde de ropa att de var oskyldiga. Poliserna var från den där kinesiska företaget, de förstår ändå inget. Hon ställde ner yoghurten, mest för att lugna känslan.


När allt gick fel, när hon fattade att hon inte fick pengar längre, att hon inte fick stanna på studentrummet och hon attackerades av recruters, än stannade känslan där den satt och fällde hennes förnuft och klokhet. Jag är viktigare, sa den, än dina banala bekymmer. Vems känsla är du egentligen, tänkte hon och skämdes att hon pratade med sig själv. Är en känsla ens egen?

     Det fanns jobb, hon måste ju jobba, det sa den där typen från Social Company som lät som om hon brydde sig. Det finns ju alltid andra att kontrollera. Hon höll ut i tre veckor, tre veckor av blankettläsning, epostskrivning, meddela andra att de har gjort fel, att hon inte kunde göra någonting för dem. Tre långa veckor med utskällningar från ilskna kunder, klagomål från kollegor som inte fått sitt gympass och anmärkningar från chefen om hennes antal kundögonblick per timme.

     Man får inte bara sluta, det visste hon såklart. Det var känslan som gjorde det, som hejdade henne att gå in där och som skrev mejlet till chefen att hon inte kunde fortsätta. Från den ena dagen till den andra stod hon på andra sidan, fick otrevlig epost från personer som hon hade suttit bredvid. En kom för att hämta hennes möbler, sa att hon inte kunde göra någonting för henne. Hon stod i ett tomt rum med tårar i ögonen. Är du nöjd nu? frågade hon känslan. Hon lämnade rummet och luffade omkring på samma mörka gator som den där natten då hon inte tog taxi, med inget mer med sig än en ryggsäck med kläder. Och känslan såklart. Hon ville inte vara där, men hon ville inte heller tillbaka, hon ville inte vara någonstans. Hon blev trött, så trött att hon till slut inte ville någonting längre, ha en plats att sova, det ville hon. Beredd att sälja sig själv, med eller utan känslan.

     Så stod det plötsligt en kuf framför henne som sa att han hade ett rum med en säng till henne. Det hörde till jobbet, jo, då fick hon såklart jobba åt honom och han betraktade henne från hjässa till skrev. "Inte det!" bönfall hon. "Som om du har nåt val!" svarade han.

     "Men det har du!" sa kuf nummer två som dök upp bakom honom som i en reklamfilm. "Och just nu med bonuspoäng å-å-å-å-åch … en helt ny 9XS som ingår helt gratis!"

     Hon sa ja, mot den retoriken hade inte ens känslan något motvärn. Så nu är hon fast. 9XS har inte bara det snabba 9-nätverket, men även 3D-färger och roundsound, det finns knappast någon som kan betala det själv. Varje dag börjar med en sms som preciserar hennes skuld till Seven Seas med två decimaler bakom kommat. Det är ett 3D-sms. Hon har en rymlig lägenhet i deras kvarter, men den gråa rocken måste hon ha på sig hela tiden. De första dagarna såg hon folkets blickar, hur de ryggade tillbaka och fick bråttom. Kassörskor gav henne ett exklusivt-kvitto utan att möta hennes blick. Någon spottade på den ilsket röda Seven Seaslogotypen på rocken och rusade bort. Nu håller hon XS'en mellan henne och människorna. Hon vet att hon avskräcker dem, om hon bara vänder XS'en, då springer de. När hon möter en kollega, får hon en nick och ibland en blink.

     Objektet som hon har för närvarande är en gatuartist som sjunger upphetsande låtar. Det är inte svårt. Han står på torg och gathörn tillsammans med en ung tjej som spelar på en gitarraktig sak och han sjunger och talar. Tjejen sjunger med men det är han som är objektet. Hon ska filma, mest folket omkring, det finns alltid några som stannar och lyssnar, mähän alltså. Men när hon riktar sin XS, då försvinner de fort. Artisten verkar inte ens se henne, "Du gör det inte för dig själv, du gör det för oss alla", sjunger han och hon kontrollerar volymreglaget.


Nu står han på ett torg, han har till och med klättrat på en staty av Gustav Vasa. Det står ganska mycket folk här mellan träden och de parkerade bilarna, det är svårt att hitta rätt ställe att få med alla på bilden. Artisten ropar: "Och nu allihopa!" och vad fan! De sjunger med, massvis. "Egoism nej! Det rätta viset är rättvist!" hon borde framförallt inte lyssna. För att filma alla går hon mot Gustav Vasa och håller upp XS'en, just när några börjar applådera, de är så på bar gärning!

     "Hejsan! Jag är Feliz, vem är du?" Hon står där plötsligen, tjejen med instrumentet, hon står och anglar med handen som om hon inte ens ser XS'en. Hon har krulligt hår som dansar runt ansiktet med varje rörelse. Konsekvent ignorera, framförallt inte säga något, det vet hon från hennes träning. Men då har hon råkat mumla sitt namn. Nåja, det är så många som heter Vilma.

     "Det rätta viset är rättvist!" sjunger Feliz högt, volymmätaren slår ut långt in i det röda och då förvanskas ljudet. Feliz tittar henne i ögonen, rakt och ärligt. Hon känner att hon rodnar. Direkt känner hon även känslan igen, den har inte försvunnit, den dånar i magen och sjunger med med Feliz.

     "Du vet vad det här är?" ropar Vilma högt och riktar SX'en som en pistol. Feliz står genast upp med händerna, men börjar vifta med dem så att håret och den lilla gitarren virvlar i luften, Vilma kommer av sig.

     "Jag filmar dig!" hennes röst spricker.

     "Ja!" säger Feliz och tittar glatt i linsen. "Hejsan! Jag är Feliz och jag sjunger med Armando om hur vi kan slå egoisterna tillsammans!"

     "Fattar du vart bilderna går?" Feliz verkar inte fatta ett dugg och bry sig ännu mindre. "Direkt på internet, man kan se dig överallt i världen." Det kanske inte är sant, det är bara några få de sätter på livecam, men möjligt är det.

     Feliz skrattar och börjar den där refrängen igen, rakt in i mobilen. Så tittar hon upp mot henne: "Vilma, du är fantastisk! Du sprider vårt budskap, alla kan vara med. För när vi gör tillsammans, då blir allt bättre!"

     "Sluta!" skriker Vilma. "Sluta, du fån!" Idiot borde hon ha sagt, eller häxa. Hon blir medveten om folket omkring sig, irriterande blickar, viftande händer, någon slår henne med armbågen så att XS'en ramlar. Hon måste ta den, hon måste filma den som gjorde det! Fast hon ska filma deras entusiasm för den subversiva gatuartisten, de här är irriterade på henne, men nu tror kanske chefen att de är emot honom. Hon sa sitt namn, det är fel, det är registrerat, chefen kan redan ha hört det. Hon sjung med, sjung hon med? Folkmassan skanderar nu: "Egoism nej!" Orden går runt i huvudet, hon kan hela refrängen utantill. Visst sjung hon nyss, har XS'en tagit upp det? Kan man stänga av XS'en, radera en bit? Hennes pekfinger trycker redan på knapparna på undersidan. Händer det något?

     "Idioter!" skriker hon stick i stäv mot folkets glädjerus. "Medlöpare! Tror ni att det gör någon skillnad vad ni ropar och …" Det är tyst. Låten tog slut och folkmassan blev tyst precis när hon … Gatuartisten står med armarna breda som en messias och ler mot henne.

     "Skillnad, exakt!" Han börjar orera, sin vana trogen riktar hon XS'en och kollar visaren. Varför slår den inte ut? "Ropa, så att man hörs, det gör skillnad! Om man bara tycker nåt, det märker de inte, ingen kan titta i ditt huvud!" Är den sönder, den ramlade ju på gatan. "Men nu, idag, nu hörs vi, tillsammans har vi en stor röst som formar motvikt mot alla rika, gråa egoister. Låt det höras! Du där!" Han pekar på henne. "Du med din dyra mobil, tack att du sjung med, fick du med hela låten? En liten applåd för tjejen i grå …" Folkmassan börjar klappa och hurra, men han skriker över det: "… som nu börjar ta färg!"

     På XS'en blinkar ett lila ljus, det har aldrig hänt, det där måste vara chefen. Hon är avslöjad, hela huvudkontoret tittar med. Hon är påkommen, hon är fast! Trött sänker hon handen. Kanske hon borde lämna den och springa bort.

     Plötsligt står Feliz där igen, drar i hennes hand, lägger en arm om hennes axel. Glatt och öppet som förut, hon tar med henne till artisten, folket omkring applåderar för henne. Hon låter det hända, vad ska hon annars? Artisten pratar fortfarande, hon har tappat tråden, men hon märker att människorna är annorlunda mot henne, snäll nästan. Hon känner sig annorlunda, vad är det? Artisten kommer ner från Gustav Vasa, verkar vilja skaka hand. Då drar han och Feliz i var sin ärm, de drar av henne rocken. Han säger: "Dagens hjälte!" och folk jublar. Det är känslan, känslan är borta! Hon känner det inte längre i magen, det känns lugnt därnere. Som om en årslång mens har gått över. Hon tittar på folket, lyssnar på jublandet och tänker: "Är det här på riktigt?"

     Hon kommer till sans när hon hör ett bekant brus, XS'en! Hon har tappat den, var är den, den får inte stjälas! Feliz har ställt foten på den. Den lila lampan blinkar fortfarande, den är inte sönder. Men det är chefen, chefen är arg, de har hört och sett …

Feliz tar upp XS'en och riktar den rakt på henne. "Det här är Vilma. Vilma har ändrat sitt liv idag. Hon var en grå mus i en svart världsordning, men nu, nu lever hon, nu är hon med oss, som vill väl, som vill ändra världen, den ska vara mänsklig igen, den ska vara rättvis, den ska få färg, precis som vår Vilma. Vilma, hur känns det?"

Hon kan inte få kontroll över sin röst. "De kommer", viskar hon. Som en bekräftelse hörs det ylande av polisbilar i fjärran. "Ge hit den, de kan spåra den." Men hon kan inte röra sig, hon kan inte förmå att ta av XS'en. Feliz vänder om sig och kastar XS'en rakt på Gustav Vasa. XS'en splittras, faller ner i flisor. Lamporna är döda.

     "Så det så", skrattar Feliz. Artisten drar i hennes arm, drar med henne. Han gör en liten blink mot Vilma och de är borta, försvunna i en vink som om de kan trolla bort sig. Hela folkmassan är borta, det är bara hon och Gustav Vasa. Vilma fryser. Hon väntar på vad som måste komma, poliserna, knallarna, blodet. Hon ser den röda Seven Seaslogotypen skymta fram på marken, utan den hade hon inte hittat rocken. Hon tar upp den, den har fått lerfläckar. Ska hon ta på den? I stället kastar hon den upp på statyn, rocken hakar fast sig om Gustav Vasas axlar.


Spero Etiam