Aktuellt

En mening


av Spero Etiam


Lust? Varför skulle My ha lust?

Det var så inte vad det handlade om! Om alla bara följde sina lustar … Men Evy, hon hade alltid lust, till allt. Jag kan röra om surdegen! Vet du vad jag gjorde imorse, jag rensade diskhons vattenlås genom att ta loss alla delar. Du, man ska klippa loss kartongbiten från plastbiten innan man slänger mjölkförpackningen. Evy lyckades alltid ge henne känslan av att allt var emot henne, att livet var svårt. Hon hade sovit dåligt, fick det vara allt? My fick ofta mardrömmar när de skulle göra grejer. Sådana drömmar där hon var liten och tittade mellan de vuxnas fötter och var rädd att någon skulle trampa på henne.

Jodå, hon gick med, såklart. Evy fick inte gå ensam, vad hon kunde vräka ur sig! Det var sådär okej med vegangänget när de satt på torget med banderollerna. Folk förväntade sig sin uppläxning, lördagsshopping, fika och sedan bli påmint om att man egentligen inte skulle konsumera så mycket. Det var deras hopp i snön efter bastun. När Evy gick igång med att förebrå folk, blev det en verbal slakt, pinsamt och smaskigt. Som chips i filmstudion. De andra brukade sitta bredvid, tittade omkring sig lite och njöt av de föraktande blickarna från det passerande folket på torget. Men även när Evy garvade: "Konsumisfoster!" tittade folk bara på dem och skakade på huvudet. De var så självklart utanför. De enda de fick gräl med ibland var skinheads eller SD'are, men de var vana, nästan kåta på att avvika.

Evy såg alltid söt ut, hipp, lika smal som när hon var sexton, Evys jeans var så slitna, man kunde tro att de var nyköpta. Hon hade det, blicken, gesterna. Det märktes när hon for ut mot en tant i päls eller ett skolbarn som kastade en colaflaska på marken. Så smidigt som hon kunde koppla detta till Det Stora Stillahavssopområdet och alla djur som skulle dö ut på grund av hans makliga egoism, Evy var ett geni på att genera folk. Och självklart hade det sin betydelse, såklart skulle man skrika ut om nedsmutsningen. Men Evy verkade ha någon dröm om att de lyssnade, att de skulle visa att hon hade rätt. Rösten gick högre och högre upp i falsett för att nå fram till dem. För My räckte det med att ostraffad känna sig överlägsen, att tillhöra den lilla skaran som sa sanningen rakt ut.


Nu de trängdes bland folket, mitt i massan på torget, kom motviljan upp i henne som halsbränna. Det var redan så packat att det var omöjligt att komma fram. Alla kom för TV-kvinnan, alla trodde säkert att de fick vara med i showen. Evy och My hade kollat på förra veckans avsnitt så att de skulle känna igen kärringen och visste hur hon bär sig åt. Först är det bara musik och hon som pratar, men då plötsligt går hon med mikrofonen bland publiken och frågar vad alla Svenssons tycker. Och svenssonnarna vet det såklart, har klätt sig på att komma på TV och ser allt annat än svensonnig ut.

Det hade byggts en stor scen på torget, mellan lastbilar, lampbatterier och stora högtalare. Tusentals stod det på det lilla torget, många ungdomar, men äldre också, hur kunde de alla tro att Linda skulle fråga just dem vad de tyckte? Hon hade tappat Evy, Mys ögon avsökte folkmängden, scenen, lastbilar. Där stod hon, avsides med några läderklädda killar. Hon vinkade My till sig. Motvilligt trängde hon sig mot lastbilen. Evy gick tätt bakom en kille som bär på kablar, hon drog med My och hoppla: de stod framme. Killen ställde ett mikrofonstativ mitt på scenen och blinkade mot Evy. My undvek hennes blick. Var det för läderjackan eller för orättvisan att komma fram så här, eller var det för att hon slapp stå mitt i massan tack vare Evys offer?

"Lilla arga My", sa Evy i hennes vänsteröra, "jag har nåt att säga, jag har förberett det, tror du att de där har nåt att komma med?" Hon pekade oförskämt mot folket som stod och gapade efter den stora Linda. En mening får man, sa Evy igår. En mening innan Linda avbryter och det är ju live! Klart att Evy hade den perfekta meningen i huvudet, en mening med många komman och bisatser. Växthuseffekten, klyftorna i samhället och multinationella företagens makt, allt satt i den där meningen. "Det borde handla om de där tjejerna, du vet, som ligger och dör i, äh, du vet!" hade My invänt. Evy hade satt upp sig och förklarat lugnt och fint att de ju inte alls dog, men exploaterades som värnlösa sexslavar bara för att deras folk inte hade något annat val att betala tillbaka skulden som hade trugats på dem av det kapitalistiska systemet som vi här allihopa upprätthöll genom att handla på Ica och rösta på egoistpartier, så att man lugnt fick påstå att det egentligen var vi som våldtog de där flickorna, dag ut och dag in. Oavsiktligt hade My sänkt blicken, hon var oskuld och varit på Ica precis en gång när mormor skulle ha blodapelsiner. Men hon hade bara sagt: "Ryms allt det där i en mening?"

Efter lång väntan sken ljuskastarna upp och där kom TV-Linda. Hon testade mikrofonen, drog några skämt, så att folket blev tysta. Så började showen, gästerna kom och musiken. Folk skrattade och skrek, precis som på TV men verkligare. Och högre. My tryckte händerna mot öronen, hade hon glömt hur mycket hon avskydde att stå i folkmängder? Efter ett tag kunde hon inte hålla armarna uppe och förföll i den passiva hållningen att genomlida och hålla ut. En andlig våldtäkt, tänkte hon, det hade hon läst någonstans. Sedan började hon trivas, den där Linda var kvick och fyndig.

Plötsligen stod Linda framför dem. Mikrofonen dansade som en lockfågel hit och dit, folk lutade sig på Mys axlar för att få sin röst i den. Men Lindas hand drog micken bak till sin egen mun. Makten som den där handen hade!

"Men vad ska vi göra då? Vad kan vi göra?" frågade hon till synes naivt. Evy trängde sig fram och var svår att ignorera, så hon fick som hon ville. Hon gjorde det perfekt, byggde utan problem övergången mot den så länge förberedda meningen: "Linda, vi ska göra det vi måste göra och det är att kasta av oss arrogansen att det inte skulle vara vår skuld att egoismen har blivit den styrande faktorn i den västerländsk paternalistiska politiken som möjliggör koldioxidutsläpp …" hon behövde bara hämta andan, men Lindas hand hade redan gjort sitt val. Någonstans mellan egoismen och politiken sökte den en ny kandidat. Alla omkring fäktade för att komma fram till den där handen och i stället för Evys genomtänkta mening, hördes i miljoner svenska hem mycket sämre formulerade meningar om att ge till välgörenhet eller kompensera flygresan.

"Du då, ja du!" Den stora TV-programledaren stack mikrofonen tvärs mellan några tonårskillar mot en ful ankunge på tredje raden. "Vad tycker du, det vill jag nu så gärna veta." Ankungen stirrade stumt på henne. "Men kom igen! Hur kan vi hjälpa de där människorna på andra sidan jorden?"

Flickan blev röd och vit och fick tårar i ögonen, många försökte säga sitt i mikrofonen, men Linda tryckte den så ungefär in i ankungens mun. "Eh … ja, du…"

"Varför får hon så mycket tid?" klagade Evy och fäktade sig närmare. My drog i Evys arm, hon tyckte att det räckte, Evy behövde man lugna ner när hon var på väg att förlora. Chansen hade varit och gått förbi, människor med ett samvete är ju inte i majoriteten. Men Evy tänkte inte erkänna sig besegrad. Hon hamrade Linda på ryggen som fortfarande stod böjd mot Ankungen.

"Kära vänner, gott folk", sa Linda och reste sig, "att kompensera en flygresa och lite ekologisk blaha, det räcker ju inte precis, det har vi gjort i åratal." Under tiden vände hon sig om, fångade upp en signal från bakom scenen och tog en rask steg dit, det var dumt. Alla omkring var fokuserade på handen med mikrofonen, inte på fötterna. Med andra ord: alla omkring tog ett steg till samma torgklinker. Några ramlade på marken, några på varandra. Bara My, sansad och autonom, stod kvar. Linda kollade på sitt armbandsur och mikrofonen hängde slapp. My böjde sig fram och sa: "Egoismen!".

"Va?" sa Linda som höll sig underligt nog upprätt, men inte kunde få fram fötterna som var begravda under tonårskroppar.

"Sluta att vara egoist, bli altruist!" sa My och ångrade sig med detsamma, för hon avslöt meningen och man får bara en.

"Hurså egoist, alla vill väl göra någonting?"

"Men du då? Kan inte du göra nåt?"

"Jo men …" Linda var igång att ta ett jättesteg ur kroppskaoset, men var fanns det fri torgmark? Så steget slutade precis på Mys tår. För att gottgöra, sa hon: "Okej, du har en idé, låt höra!"

Otroligt, My fick en extra chans, vad skulle hon säga nu? Hon måste vara snabb! "Du skulle kunna sluta rafsa åt dig så mycket."

"Vadå rafsa?" Linda tittade igen mot scenen, stressad, kanske tiden var ute redan? My sträckte ut en hand mot Evy, som kravlade sig upp bakom Linda, men då ramlade några andra just på stället där Linda tog ett steg till, Linda tappade balansen och micken flög genom luften. Vad bra att någon fångade upp den, alert och sansad, My igen. Hon hade Lindas mick! Handen omslutade manicken som om den var en guldstav.

"Jag menar din lön, bitch! Om du kunde nöja dig med en bråkdel mindre."

"Min lön hör inte hit", snäste Linda stapplande och försökte gripa micken. Men My gjorde ett slags piruett för att komma undan de två stora händerna.

"Din lön är precis vad problemet är", My njöt, det var redan hennes tredje mening, eller den fjärde? Hon var som en programledare själv nu! "Du får ju förskräckligt mycket. Och om du får så mycket, då måste andra också få så mycket, banktyper och konsulter och politiker. Har du en aning hur många av oss … Jag är inte färdig än!"

Ungdomarna omkring My försökte såklart att få tag i micken, men så pass altruistisk var hon nu inte. Hon trycktes nästan mot scenkanten, men kom på den geniale idén att hoppa upp. Där stod hon framför hela stan.

"Alla som tror att de är nåt, alla fordrar högre och högre löner. Och varför? De super dyra viner och knullar horor och ändå tar pengarna aldrig slut." Hur skulle hon avsluta detta? Evy, hon skulle veta, men hon hade tappat henne.

"Jag knullar inga horor", skrek Linda utan mick, kunde man höra det också i hela landet?

"Om ni alla lämnar tillbaka låt oss säga en kvart, det kan ni väl vara utan?" Det kom läderklädda män från alla håll, My insåg att det var slut snart. "Då kan alla få jobb, och ingen måste vara hora, Afrika kan tjäna sina egna pengar och allt är löst!"

Micken drogs ifrån henne, någon försökte fatta hennes arm, en annan pucklade just på den, hon hatade läder och allt som kom i det. Helt sonika ramlade My från scenen mitt i folkmassan. Hon hörde svärord och såg bara fötter omkring sig. Men ingen trampade på henne, man lämnade plats så att hon kunde komma på benen. Det verkade självklart att hon skulle gå iväg. Så hon gick. Från högtalarna klingade hög, munter musik. Man tittade inte på henne, alla i publiken sträckte på halsarna för att se en sångerska som kom upp på scenen. Vad hade hon väntat sig? Applåd? Revolution? My fortsatte rakt mot Storgatan. Nonsens var det, inte ens välformulerad, hon hade bara babblat på vad som kom upp i henne. Det var någon som ropade: "Hurra". Hon hörde Linda ta ordet igen, en glad och sansad Linda som avslutade programmet utan att visa att något ovanligt hade hänt. My var redan vid hälsobutiken, hon hörde vinjettmusiken i fjärran medan hon sms:ade Evy.


De teg hela vägen tillbaka till kollektivet. "Skit var det", mumlade My för sig själv. "Fullständigt blaha."

"Du fick i alla fall säga ditt", snäste Evy. "Och alla har sett dig."

Oavsiktligt gick handen till håret. Visst, kamerorna, hon måste ha varit på varenda TV, i close-up.

"Men, hur var jag, vad sa jag, vad tror folk?" Nu fick My plötsligt paniken som hon hade glömt att få där på scenen. "Jag bara tänkte på det där feta kändis-fejset och att hon har så lätt att säga: vad kan vi göra?"

De kom förbi den lilla persiska snabbköpet, det var öppet fortfarande. Evy drog henne med in.

"Har ni blodapelsiner?" frågade My den arabiska ägaren vid kassan.

Evy tittade på henne med en blandning av avund och irritation. "Du är en tjatmoster, vet du det?"


Spero Etiam


En mening


av Spero Etiam


Lust? Varför skulle My ha lust?

Det var så inte vad det handlade om! Om alla bara följde sina lustar … Men Evy, hon hade alltid lust, till allt. Jag kan röra om surdegen! Vet du vad jag gjorde imorse, jag rensade diskhons vattenlås genom att ta loss alla delar. Du, man ska klippa loss kartongbiten från plastbiten innan man slänger mjölkförpackningen. Evy lyckades alltid ge henne känslan av att allt var emot henne, att livet var svårt. Hon hade sovit dåligt, fick det vara allt? My fick ofta mardrömmar när de skulle göra grejer. Sådana drömmar där hon var liten och tittade mellan de vuxnas fötter och var rädd att någon skulle trampa på henne.

Jodå, hon gick med, såklart. Evy fick inte gå ensam, vad hon kunde vräka ur sig! Det var sådär okej med vegangänget när de satt på torget med banderollerna. Folk förväntade sig sin uppläxning, lördagsshopping, fika och sedan bli påmint om att man egentligen inte skulle konsumera så mycket. Det var deras hopp i snön efter bastun. När Evy gick igång med att förebrå folk, blev det en verbal slakt, pinsamt och smaskigt. Som chips i filmstudion. De andra brukade sitta bredvid, tittade omkring sig lite och njöt av de föraktande blickarna från det passerande folket på torget. Men även när Evy garvade: "Konsumisfoster!" tittade folk bara på dem och skakade på huvudet. De var så självklart utanför. De enda de fick gräl med ibland var skinheads eller SD'are, men de var vana, nästan kåta på att avvika.

Evy såg alltid söt ut, hipp, lika smal som när hon var sexton, Evys jeans var så slitna, man kunde tro att de var nyköpta. Hon hade det, blicken, gesterna. Det märktes när hon for ut mot en tant i päls eller ett skolbarn som kastade en colaflaska på marken. Så smidigt som hon kunde koppla detta till Det Stora Stillahavssopområdet och alla djur som skulle dö ut på grund av hans makliga egoism, Evy var ett geni på att genera folk. Och självklart hade det sin betydelse, såklart skulle man skrika ut om nedsmutsningen. Men Evy verkade ha någon dröm om att de lyssnade, att de skulle visa att hon hade rätt. Rösten gick högre och högre upp i falsett för att nå fram till dem. För My räckte det med att ostraffad känna sig överlägsen, att tillhöra den lilla skaran som sa sanningen rakt ut.


Nu de trängdes bland folket, mitt i massan på torget, kom motviljan upp i henne som halsbränna. Det var redan så packat att det var omöjligt att komma fram. Alla kom för TV-kvinnan, alla trodde säkert att de fick vara med i showen. Evy och My hade kollat på förra veckans avsnitt så att de skulle känna igen kärringen och visste hur hon bär sig åt. Först är det bara musik och hon som pratar, men då plötsligt går hon med mikrofonen bland publiken och frågar vad alla Svenssons tycker. Och svenssonnarna vet det såklart, har klätt sig på att komma på TV och ser allt annat än svensonnig ut.

Det hade byggts en stor scen på torget, mellan lastbilar, lampbatterier och stora högtalare. Tusentals stod det på det lilla torget, många ungdomar, men äldre också, hur kunde de alla tro att Linda skulle fråga just dem vad de tyckte? Hon hade tappat Evy, Mys ögon avsökte folkmängden, scenen, lastbilar. Där stod hon, avsides med några läderklädda killar. Hon vinkade My till sig. Motvilligt trängde hon sig mot lastbilen. Evy gick tätt bakom en kille som bär på kablar, hon drog med My och hoppla: de stod framme. Killen ställde ett mikrofonstativ mitt på scenen och blinkade mot Evy. My undvek hennes blick. Var det för läderjackan eller för orättvisan att komma fram så här, eller var det för att hon slapp stå mitt i massan tack vare Evys offer?

"Lilla arga My", sa Evy i hennes vänsteröra, "jag har nåt att säga, jag har förberett det, tror du att de där har nåt att komma med?" Hon pekade oförskämt mot folket som stod och gapade efter den stora Linda. En mening får man, sa Evy igår. En mening innan Linda avbryter och det är ju live! Klart att Evy hade den perfekta meningen i huvudet, en mening med många komman och bisatser. Växthuseffekten, klyftorna i samhället och multinationella företagens makt, allt satt i den där meningen. "Det borde handla om de där tjejerna, du vet, som ligger och dör i, äh, du vet!" hade My invänt. Evy hade satt upp sig och förklarat lugnt och fint att de ju inte alls dog, men exploaterades som värnlösa sexslavar bara för att deras folk inte hade något annat val att betala tillbaka skulden som hade trugats på dem av det kapitalistiska systemet som vi här allihopa upprätthöll genom att handla på Ica och rösta på egoistpartier, så att man lugnt fick påstå att det egentligen var vi som våldtog de där flickorna, dag ut och dag in. Oavsiktligt hade My sänkt blicken, hon var oskuld och varit på Ica precis en gång när mormor skulle ha blodapelsiner. Men hon hade bara sagt: "Ryms allt det där i en mening?"

Efter lång väntan sken ljuskastarna upp och där kom TV-Linda. Hon testade mikrofonen, drog några skämt, så att folket blev tysta. Så började showen, gästerna kom och musiken. Folk skrattade och skrek, precis som på TV men verkligare. Och högre. My tryckte händerna mot öronen, hade hon glömt hur mycket hon avskydde att stå i folkmängder? Efter ett tag kunde hon inte hålla armarna uppe och förföll i den passiva hållningen att genomlida och hålla ut. En andlig våldtäkt, tänkte hon, det hade hon läst någonstans. Sedan började hon trivas, den där Linda var kvick och fyndig.

Plötsligen stod Linda framför dem. Mikrofonen dansade som en lockfågel hit och dit, folk lutade sig på Mys axlar för att få sin röst i den. Men Lindas hand drog micken bak till sin egen mun. Makten som den där handen hade!

"Men vad ska vi göra då? Vad kan vi göra?" frågade hon till synes naivt. Evy trängde sig fram och var svår att ignorera, så hon fick som hon ville. Hon gjorde det perfekt, byggde utan problem övergången mot den så länge förberedda meningen: "Linda, vi ska göra det vi måste göra och det är att kasta av oss arrogansen att det inte skulle vara vår skuld att egoismen har blivit den styrande faktorn i den västerländsk paternalistiska politiken som möjliggör koldioxidutsläpp …" hon behövde bara hämta andan, men Lindas hand hade redan gjort sitt val. Någonstans mellan egoismen och politiken sökte den en ny kandidat. Alla omkring fäktade för att komma fram till den där handen och i stället för Evys genomtänkta mening, hördes i miljoner svenska hem mycket sämre formulerade meningar om att ge till välgörenhet eller kompensera flygresan.

"Du då, ja du!" Den stora TV-programledaren stack mikrofonen tvärs mellan några tonårskillar mot en ful ankunge på tredje raden. "Vad tycker du, det vill jag nu så gärna veta." Ankungen stirrade stumt på henne. "Men kom igen! Hur kan vi hjälpa de där människorna på andra sidan jorden?"

Flickan blev röd och vit och fick tårar i ögonen, många försökte säga sitt i mikrofonen, men Linda tryckte den så ungefär in i ankungens mun. "Eh … ja, du…"

"Varför får hon så mycket tid?" klagade Evy och fäktade sig närmare. My drog i Evys arm, hon tyckte att det räckte, Evy behövde man lugna ner när hon var på väg att förlora. Chansen hade varit och gått förbi, människor med ett samvete är ju inte i majoriteten. Men Evy tänkte inte erkänna sig besegrad. Hon hamrade Linda på ryggen som fortfarande stod böjd mot Ankungen.

"Kära vänner, gott folk", sa Linda och reste sig, "att kompensera en flygresa och lite ekologisk blaha, det räcker ju inte precis, det har vi gjort i åratal." Under tiden vände hon sig om, fångade upp en signal från bakom scenen och tog en rask steg dit, det var dumt. Alla omkring var fokuserade på handen med mikrofonen, inte på fötterna. Med andra ord: alla omkring tog ett steg till samma torgklinker. Några ramlade på marken, några på varandra. Bara My, sansad och autonom, stod kvar. Linda kollade på sitt armbandsur och mikrofonen hängde slapp. My böjde sig fram och sa: "Egoismen!".

"Va?" sa Linda som höll sig underligt nog upprätt, men inte kunde få fram fötterna som var begravda under tonårskroppar.

"Sluta att vara egoist, bli altruist!" sa My och ångrade sig med detsamma, för hon avslöt meningen och man får bara en.

"Hurså egoist, alla vill väl göra någonting?"

"Men du då? Kan inte du göra nåt?"

"Jo men …" Linda var igång att ta ett jättesteg ur kroppskaoset, men var fanns det fri torgmark? Så steget slutade precis på Mys tår. För att gottgöra, sa hon: "Okej, du har en idé, låt höra!"

Otroligt, My fick en extra chans, vad skulle hon säga nu? Hon måste vara snabb! "Du skulle kunna sluta rafsa åt dig så mycket."

"Vadå rafsa?" Linda tittade igen mot scenen, stressad, kanske tiden var ute redan? My sträckte ut en hand mot Evy, som kravlade sig upp bakom Linda, men då ramlade några andra just på stället där Linda tog ett steg till, Linda tappade balansen och micken flög genom luften. Vad bra att någon fångade upp den, alert och sansad, My igen. Hon hade Lindas mick! Handen omslutade manicken som om den var en guldstav.

"Jag menar din lön, bitch! Om du kunde nöja dig med en bråkdel mindre."

"Min lön hör inte hit", snäste Linda stapplande och försökte gripa micken. Men My gjorde ett slags piruett för att komma undan de två stora händerna.

"Din lön är precis vad problemet är", My njöt, det var redan hennes tredje mening, eller den fjärde? Hon var som en programledare själv nu! "Du får ju förskräckligt mycket. Och om du får så mycket, då måste andra också få så mycket, banktyper och konsulter och politiker. Har du en aning hur många av oss … Jag är inte färdig än!"

Ungdomarna omkring My försökte såklart att få tag i micken, men så pass altruistisk var hon nu inte. Hon trycktes nästan mot scenkanten, men kom på den geniale idén att hoppa upp. Där stod hon framför hela stan.

"Alla som tror att de är nåt, alla fordrar högre och högre löner. Och varför? De super dyra viner och knullar horor och ändå tar pengarna aldrig slut." Hur skulle hon avsluta detta? Evy, hon skulle veta, men hon hade tappat henne.

"Jag knullar inga horor", skrek Linda utan mick, kunde man höra det också i hela landet?

"Om ni alla lämnar tillbaka låt oss säga en kvart, det kan ni väl vara utan?" Det kom läderklädda män från alla håll, My insåg att det var slut snart. "Då kan alla få jobb, och ingen måste vara hora, Afrika kan tjäna sina egna pengar och allt är löst!"

Micken drogs ifrån henne, någon försökte fatta hennes arm, en annan pucklade just på den, hon hatade läder och allt som kom i det. Helt sonika ramlade My från scenen mitt i folkmassan. Hon hörde svärord och såg bara fötter omkring sig. Men ingen trampade på henne, man lämnade plats så att hon kunde komma på benen. Det verkade självklart att hon skulle gå iväg. Så hon gick. Från högtalarna klingade hög, munter musik. Man tittade inte på henne, alla i publiken sträckte på halsarna för att se en sångerska som kom upp på scenen. Vad hade hon väntat sig? Applåd? Revolution? My fortsatte rakt mot Storgatan. Nonsens var det, inte ens välformulerad, hon hade bara babblat på vad som kom upp i henne. Det var någon som ropade: "Hurra". Hon hörde Linda ta ordet igen, en glad och sansad Linda som avslutade programmet utan att visa att något ovanligt hade hänt. My var redan vid hälsobutiken, hon hörde vinjettmusiken i fjärran medan hon sms:ade Evy.


De teg hela vägen tillbaka till kollektivet. "Skit var det", mumlade My för sig själv. "Fullständigt blaha."

"Du fick i alla fall säga ditt", snäste Evy. "Och alla har sett dig."

Oavsiktligt gick handen till håret. Visst, kamerorna, hon måste ha varit på varenda TV, i close-up.

"Men, hur var jag, vad sa jag, vad tror folk?" Nu fick My plötsligt paniken som hon hade glömt att få där på scenen. "Jag bara tänkte på det där feta kändis-fejset och att hon har så lätt att säga: vad kan vi göra?"

De kom förbi den lilla persiska snabbköpet, det var öppet fortfarande. Evy drog henne med in.

"Har ni blodapelsiner?" frågade My den arabiska ägaren vid kassan.

Evy tittade på henne med en blandning av avund och irritation. "Du är en tjatmoster, vet du det?"


Spero Etiam


KREATIV MOTVIKT!

ihop mot egoist-politik och orättvisa


info (a) kreativmotvikt (punkt) se

”Finns det bokförlag med riktig progressiva böcker?” undrade jag.

”Menar du förändra världen och sånt?” kom det lite tvekande.

”Nja! Lite grand kanske. Varför inte?” Han tänkte inte tappa koncepterna, inte den här gången. ”Borde det inte finnas en del folksom vill kunna läsa böcker om nåt annat än mordmysterier, fantasiväsen och egoism …”

”Absolut! Men har de pengar, tro?”

Han kände sig ertappad. Var det en bra idé? Han tittade i fjärran och kände sig ensam …

Länk!        > 


Här ska vi publicera texter som på något sätt har förändring som mål, liten eller stor. Vi vill ha reaktioner både om textens ”budskap” (bra? tydlig? för tydlig?) och spänning (vill du läsa vidare, veta hur det slutar?).

Reaktioner till: info (a) kreativmotvikt.se


PS: vill du också publicera en text här? skicka den! DS

En sned blick

Även idag, efter natten då hennes pojkvän lämnade henne, kommer Else prick i tid fram till morgonfritids. Hon är bara vikarie, men hon känner att hon behövs för alla pirriga barn som bara låtsas leka för att blidka den gamla tanten som sitter vid dörren och inte står ut med spring och skrik. Charles stod plötsligen inte ut med att de var olika, hon som trodde att hon var "spännande" och "annorlunda". Tanten vid dörren tycker inte heller om spännande, hon tycker mest om barn som sitter stilla och ritar. Else fångar upp en pojke i famnen och övertalar honom att klippa en blomma i färgpapper. Han har svårt med saxen men Else har tålamod. Ur ögonvrån ser hon ett asiatiskt barn stå i dörrkarmen, kort svart hår över smala, sneda ögon som om han fortfarande sover. Else vinkar mot honom flera gånger förrän han närmar sig.

     "Kom och klipp!" utmanar hon och håller upp en gulrosa sax. Barnet kastar en sned blick på saxen och springer bort.

     "Han kan inge dvenzka", meddelar pojken bredvid henne som har svårt med mer.

     Du kan inte knulla, hade Charles sagt bara sådär. Hon ryggade tillbaka för det där ordet, men hon svarade "Hurså?" innan hon fattade. Han hade väl hittat någon som var bättre på "det". Hon försöker förgäves att inte tänka på hur det kan vara.

     När det är dags att paradera till klasslokalerna, Else ska vara med i en förskoleklass idag, sneglar hon redan på klockan, sju och en halv timme kvar. Hon hoppas att få ta det lugnt kommande timme, den gamla tanten som leder gåspasset har hon träffat förut, hon gör säkert en massa lektionsgrejor. När hon vill presentera sig, sätter tanten sig just med en suck på en vridstol och säger att alla ska komma i ringen omedelbart. Else kollar omkring sig, barnen är överallt, flickor viskar under klädkrokarna, pojkar rotar högljutt i en legolåda, ett gäng drar kuddar från en soffa medan tantens stol sakta vrider vänster-höger-vänster.

På momangen då Else dimper ner på golvet mellan pojkarmar som slår mot varandra, kommer tanken upp att hon aldrig tyckte om Charles' armar, det där vilda, gripande. Tanten heter Hillevi och hon frågar om dagens dag och väder, Else lutar sig försiktigt tillbaka. Inte tänka på Charles nu! Hon tittar runt och ser alla de där pojkkroppar som om bara några år trängtar efter extas och alla söta flickor som kommer att låta dem ha det för att inte bli ensamma.

     Hon måste ha svävat bort, hon ser barnen titta på henne och Hillevi prövar en massa namn på E.

     "Else", säger hon.

     "Javisst. Kan du ta Bah?" Med ens sitter hon med det asiatiska barnet i knät. Håret är klippt av överallt precis lika långt, som om mamman använt en kruka som mall, öronen är lika sneda som ögonen. Han har ett rosa linne under tröjan. Hillevi pekar på Bah och upprepar ordet "katt". Hon behöver koncentrera sig mer, var det rimma man höll på med? Hon viskar "hatt" i det sneda örat, men Bah bara stirrar på Hillevi.

     "Men kom igen, Bah, vad rimmar på katt?" Från alla håll regnar det förslag. Då öppnar han munnen och ut kommer ett långt ord: "Preschmijatt!" Pojkarna på båda sidor flinar mot honom medan Hillevi, med uppgiven blick, vänder sig till nästa. Bahs händer skjuter ut, blixtsnabbt, och träffar båda samtidigt i ansiktet. Pojkarna skriker, flickorna pekar och Hillevi ropar strängt: "Bah!" Och då skrattar hela klassen.

     Det tar inte lång tid innan de dirigeras till tamburen och Else förväntas knyta tiotals småbarnsskor. När de har kommit ut till gungorna och sandlådan, ser hon att klockan knappast har fyllt nio. Var det här dagens lektion redan? Else står och fibblar med mobilen medan hon puttar på lite. Hon ska inte ringa Charles, hon borde inte ringa Charles. När hon träffas av en näve sand, fattar hon att hon inte har koll. "Inte kasta sand, snälla!" försöker hon vara sträng.

     "Inte kasta sand, Bah!" ropar flera pojkar efter varandra. Lite snopen kommer hon fram till sandlådan där flera pojkar bygger sandslott med änglaminer. Det var också du, vill hon ropa, men vem var det?

     Som om du är så bra på "det", hade hon snäst, försent. Charles avbröt sitt prat om att inte känna sig begränsad, tittade på henne några sekunder och så föreslog han att de kunde bli vänner. Hon vill inte vara vänner, inte med en kille som har färdigpackat sin väska innan han vågar säga att han inte är nöjd. Men det sa hon inte.

     En till klass kommer ut med fler barn som ropar saker och hör hon inte längre orden, bara tonen barnen hojtar på. Igen lyckas hon inte hindra Bah från att slänga sand och svordomar omkring sig. Hon står nästan grensle över Bah och spanar efter lärarkollegor som inte är på kafferast. Äntligen kommer Hillevi ut. Else redovisar för vad som hänt, Hillevi höjer ögonbrynen: "Jaha?" Så vänder hon sig till Bah och förklarar vänligt och bestämt hur man behandlar sina kompisar i en svensk skola. Bah tittar ner som när mamma schamponerar håret.

     "Jag tror inte Bah fattar så mycket."

     "Nej! Inte jag heller." Sådär tittade Charles på henne, innan han förklarade att hon inte verkade förstå hans behov. Som om det var hon som behövde jobba på det.

     Else stryker Bah över håret och känner hur han lyfter blicken. "Han får väl hjälp med svenskan, eller?"'

     "Nej! Inte i förskoleklass." Hillevi vänder om sig och vinkar till flickorna på gungan.

     "Men?"

     "Gå in och ta kaffe, du!"

 

Hon ringer inte Charles, hon ringer mamma för att berätta om Charles, men mamma har var-nu-en-duktig-flicka-humör och då vill hon inte längre prata om Charles. Hon berättar om Bah, men mamma avbryter med "Sådär är barn, ju!" Fortfarande letande efter ett snedigt svar, försöker hon piffa upp sig på toan, men ansiktet i spegeln är uppretad vad hon än smetar på det. I spegeln möter hon en tjej som tydligen jobbar fast här och som svarar "Jag förstår, det är svårt!" efter varannan mening. "Du skulle kunna prata med Sva, men äh!" Och så går hon. Sva? År det kanske också en asiat? Hon är redan på väg till klassen, när hon vänder om sig. En förvånad vaktmästare visar henne till ett litet rum med en resignerad inte alls asiatisk dam som förklarar att hon tar nyanlända från ettan, men att barn egentligen lär språket av varandra.

     "Men han mobbas!" ropar Else. Sva drar fram en rynka. "Nåja, retas i alla fall. Han blir arg och jag fattar."

     "Han får inte bli arg", svarar Sva.

     "Men det blir han."

     "Nej!" Sva tittar på henne som om det nu visar sig vara hennes fel. "Du kanske ska prata med Spe, hon sitter bredvid."

     Den dörren är stängt men därför kan hon se på skylten att det gäller specialläraren. Hurså specialläraren, Bah är invandrare, inte galen!

     "Du", frågar hon Sva och undrar om hon borde fatta vad det står för, "i maj vickade jag också här, då var det en man på förskoleklassen, är han kvar?"

     "En man?"

"Långt hår, duktig på musik …"

"Jaså, han! Nej, han är inte kvar." Else tittar några sekunder i Svas tålmodiga ögon, men hon får inte veta mer.

 

Nu har hon fortfarande inte berättat någon om Charles och här är det redan lunchdags. Hillevi står som en polis bredvid grönsaksbordet, de som redan har sin tallrik fylld verkar ha fri spel och de vet det också. Else suckar och dimper ner bredvid Bah. Flera barn pekar på en annan stol, men hon ignorerar dem.

     "Du ska sitta …" börjar Hillevi, upptäcker hur några pojkar kastar med ris och bryter ut: "Kan jag inte vända om mig en sekund? Jag har aldrig varit med en sådan klass!"

Bah äter riset med händerna, Else visar hur man håller fast kniv och gaffel, men Bah bara skakar på huvudet.

     "Jo, Bah", intervenerar Hillevi, "du också, vi äter med bestick på skolan. Bestick! Knife, fork!"

     Else tittar förbluffat på den gamle tanten som trycker besticket i Bahs små händer. Han tittar orörligt på Hillevi tills hon går tillbaka till grönsaksbordet. Då vänder han om gaffel och kniv i händerna och tar upp riset med kortsidan som om de var matpinnar.

     "Vad duktig du är", prisar Else, men då upptäcker Hillevi vad som händer. Hon kommer, försöker dra loss kniven som skär i Bahs handflata och klubbar runt ris åt alla håll, ett lass i hennes ansikte och ett på Bahs kläder.

     Det är när Else står med Bah på toaletten för att skaka loss alla riskorn som har ramlat innanför tröjan och i byxorna, att hon upptäcker att Bah är en flicka. Såklart får det inte göra någon skillnad, flickor och pojkar är lika, säger hon till sig själv. Hon plåstrar den lilla handen. Hon borde skicka ett sms till Charles, "kn*ll dig själv om du är så j*vla bra på det!"

 

Klockan ett är det fritids och rast för personalen. Else står återigen ensam ute med klassen och till råga på allt börjar det regna.

     "Fröken, kan vi gå in?" tjatar några flickor.

Hon skakar på huvudet och längtar efter att ringa någon, någon som vill förstå henne, någon som inte vill övertala henne att acceptera världen som den är. Hon hör barnen skratta, hon ser hur Bah, ensam i sandlådan tittar omkring sig. Nej, inte nu igen! "Du har inga rena kläder kvar, Bah!" Hon mimar kläder genom att stryka sig över bröstet. Bah ler och smeker sig själv över ansiktet med en sandig hand. Instinktivt sträcker Else ut en hand. Bah tar emot den och låter sig dras upp. Kanske hon kan tvätta av ansiktet på toaletten. Men det är upptaget. De vandrar vidare och Bah drar med henne till en annan dörr. Hon ser ingen toalett, men däremot en tom lokal med ett piano och flera rytminstrument som ligger bortglömda på golvet. Bah, med huvudet under hennes arm, tittar in i rummet som om det var en godisaffär. När Else vänder om sig står flickorna där igen.

     "Fröken, kan vi gå in?"

     Bah är redan inne, hon smeker pianotangenterna försiktigt, trycker ner en ton. Regnet skvalar ner nu, ingen annan klass är ute, inte heller någon kollega.

     "Okej då!" Hon säger det och ångrar sig samtidigt. Hon tillägger att de måste vara tysta och inte får röra något, okej? Vad gör jag, tänker Else. Jag har inte frågat. De kommer väsnas, varför skulle de göra som jag säger? Så står pojkarna drypande framför henne, de har trollat fram sina gulligaste ansikten.

     Såklart slår flickorna redan på alla instrument. Såklart roffar pojkarna ett åt sig själv, oavsett om någon håller i det. Hon har just manat fram en kakafoni! Vad tänkte hon på?

Så slår Else med båda armar hårt på pianotangenterna. Det dånar enormt. Barnen tvärtystnar. Hon vänder om sig och vet: jag har tre sekunder att stå mig. I maj var hon med i en rytmlektion med den där mannen. Han skrek inte, han viskade.

     "Okej, ska alla gå ut igen? Eller ska ni vara knäpptysta? Nej, jag sa …" viskar hon. De är tysta! Hon sätter sig på pianopallen, en conga mellan låren, vänsterfingret framför läpparna. "Ska vi försöka? Lyssna! Ni får bara spela när jag trummar på den här. Har alla ett instrument? Bah, kom och sitt!"

     Barnen har satt sig i en halvring, förutom Bah som kollar in läget vid pianot. Else hittar en bjällra som hon håller fram mot henne och skakar lätt med den. Andra barn reagerar med sitt instrument.

"Nej! Trummar jag? Sst!" Plötsligt rycker Bah bjällran ur Elses hand och sätter sig. Snabbt börjar Else trumma sakta, hon fattar att de inte kan vänta. Så saktar hon in rytmen och tittar runt. De tar över rytmen! Else söker i minnet vad mannen gjorde sedan. Långsamt, snabbare, högt och mjukt, vad var det mer? Hon får improvisera själv. När någon börjar ropa saker, slutar hon tvärt och tittar strängt. "Spela sa jag, inte prata." Hon stänger munnen och pekar på sina läppar. Bah härmar gesten och skrattar till. Två pojkar härmar henne, samma pojkar som hon klippte till i morse. De skrattar också. Else sätter igång igen, fler barn skrattar, men de ropar inte och de slår inte och de är inte elaka mot Bah. Så länge hon trummar har hon gruppen i schack.

 

När Hillevi kommer in med några föräldrar i sitt kölvatten, "Är det här ni sitter?", bryts förtrollningen samtidigt med Elses självförtroende. Hon hoppar upp och säger förlåt. Hon börjar städa undan instrumenten, tar dem från flickorna som vill fortsätta och säger tafatt "Kom igen!" utan att själv veta vad hon menar. Bah släpper inte bjällran, hon klingar med den framför Hillevis näsa.

     "Kom, Bah!" säger hon mjukt, "Vi går ut, det regnar inte längre!"

     Hon ser på Hillevi att en ny predikan är på väg. Men istället säger Hillevi: "Var det roligt, flickor? Du hade verkligen fått till det, Erika!"

     "Else!" ropar Bah med upprörd röst, hon släpper plötsligt bjällran och springer ut i armarna på ett lika snett ansikte. Hillevi tittar efter henne.

     "Jag fattar mig inte på den där", suckar hon.

     Else rodnar när hon säger: "Jag tror att jag har fått lite kontakt med henne" och inser med detsamma att Hillevi kan ta det som ett hån av hennes kunskaper.

     "Vad kul!", svarar Hillevi och kollar ett armbandsur. "Du får gå hem."

     "Jaha", säger Else och "vi kanske ses, imorgon?" Hon undrar om det var åtta timmar nu, men vågar inte ta fram mobilen. Hon ropar "Hej då!" inte mot någon särskild. Barnen har redan gått ut, förutom Bah som lyssnar på en tirad av sushiklingande ord medan föräldern tar på henne skorna. Hon ler mot Else.

     På väg ut tittar hon in i expeditionen för att skriva upp sina timmar.

     "Imorgon igen?" frågar Else.

     Ansiktet som bara trögt kommer loss från datorskärmen svarar: "Imorgon?"

     Else vill säga: Vet du vad jag gjorde idag? Hon ser en excelsheet på skärmen.

     "Vi behöver inte dig längre." Han blundar när han säger det. Precis som Charles.


Spero Etiam