Prosa

KREATIV MOTVIKT!

ihop mot egoist-politik och orättvisa

 

En mening

av Spero Etiam

 

Lust? Varför skulle My ha lust? Det var så inte vad det handlade om! Om alla bara följde sina lustar … Men Evy, hon hade alltid lust, till allt. Jag kan röra om surdegen! Vet du vad jag gjorde imorse, jag rensade diskhons vattenlås genom att ta loss alla delar. Du, man ska klippa loss kartongbiten från plastbiten innan man slänger mjölkförpackningen. Evy lyckades alltid ge henne känslan av att allt var emot henne, att livet var svårt. Hon hade sovit dåligt, fick det vara allt? My fick ofta mardrömmar när de skulle göra grejer. Sådana drömmar där hon var liten och tittade mellan de vuxnas fötter och var rädd att någon skulle trampa på henne.

Jodå, hon gick med, såklart. Evy fick inte gå ensam, vad hon kunde vräka ur sig! Det var sådär okej med vegangänget när de satt på torget med banderollerna. Folk förväntade sig sin uppläxning, lördagsshopping, fika och sedan bli påmint om att man egentligen inte skulle konsumera så mycket. Det var deras hopp i snön efter bastun. När Evy gick igång med att förebrå folk, blev det en verbal slakt, pinsamt och smaskigt. Som chips i filmstudion. De andra brukade sitta bredvid, tittade omkring sig lite och njöt av de föraktande blickarna från det passerande folket på torget. Men även när Evy garvade: "Konsumisfoster!" tittade folk bara på dem och skakade på huvudet. De var så självklart utanför. De enda de fick gräl med ibland var skinheads eller SD'are, men de var vana, nästan kåta på att avvika.

Evy såg alltid söt ut, hipp, lika smal som när hon var sexton, Evys jeans var så slitna, man kunde tro att de var nyköpta. Hon hade det, blicken, gesterna. Det märktes när hon for ut mot en tant i päls eller ett skolbarn som kastade en colaflaska på marken. Så smidigt som hon kunde koppla detta till Det Stora Stillahavssopområdet och alla djur som skulle dö ut på grund av hans makliga egoism, Evy var ett geni på att genera folk. Och självklart hade det sin betydelse, såklart skulle man skrika ut om nedsmutsningen. Men Evy verkade ha någon dröm om att de lyssnade, att de skulle visa att hon hade rätt. Rösten gick högre och högre upp i falsett för att nå fram till dem. För My räckte det med att ostraffad känna sig överlägsen, att tillhöra den lilla skaran som sa sanningen rakt ut.

 

Nu de trängdes bland folket, mitt i massan på torget, kom motviljan upp i henne som halsbränna. Det var redan så packat att det var omöjligt att komma fram. Alla kom för TV-kvinnan, alla trodde säkert att de fick vara med i showen. Evy och My hade kollat på förra veckans avsnitt så att de skulle känna igen kärringen och visste hur hon bär sig åt. Först är det bara musik och hon som pratar, men då plötsligt går hon med mikrofonen bland publiken och frågar vad alla Svenssons tycker. Och svenssonnarna vet det såklart, har klätt sig på att komma på TV och ser allt annat än svensonnig ut.

Det hade byggts en stor scen på torget, mellan lastbilar, lampbatterier och stora högtalare. Tusentals stod det på det lilla torget, många ungdomar, men äldre också, hur kunde de alla tro att Linda skulle fråga just dem vad de tyckte? Hon hade tappat Evy, Mys ögon avsökte folkmängden, scenen, lastbilar. Där stod hon, avsides med några läderklädda killar. Hon vinkade My till sig. Motvilligt trängde hon sig mot lastbilen. Evy gick tätt bakom en kille som bär på kablar, hon drog med My och hoppla: de stod framme. Killen ställde ett mikrofonstativ mitt på scenen och blinkade mot Evy. My undvek hennes blick. Var det för läderjackan eller för orättvisan att komma fram så här, eller var det för att hon slapp stå mitt i massan tack vare Evys offer?

"Lilla arga My", sa Evy i hennes vänsteröra, "jag har nåt att säga, jag har förberett det, tror du att de där har nåt att komma med?" Hon pekade oförskämt mot folket som stod och gapade efter den stora Linda. En mening får man, sa Evy igår. En mening innan Linda avbryter och det är ju live! Klart att Evy hade den perfekta meningen i huvudet, en mening med många komman och bisatser. Växthuseffekten, klyftorna i samhället och multinationella företagens makt, allt satt i den där meningen. "Det borde handla om de där tjejerna, du vet, som ligger och dör i, äh, du vet!" hade My invänt. Evy hade satt upp sig och förklarat lugnt och fint att de ju inte alls dog, men exploaterades som värnlösa sexslavar bara för att deras folk inte hade något annat val att betala tillbaka skulden som hade trugats på dem av det kapitalistiska systemet som vi här allihopa upprätthöll genom att handla på Ica och rösta på egoistpartier, så att man lugnt fick påstå att det egentligen var vi som våldtog de där flickorna, dag ut och dag in. Oavsiktligt hade My sänkt blicken, hon var oskuld och varit på Ica precis en gång när mormor skulle ha blodapelsiner. Men hon hade bara sagt: "Ryms allt det där i en mening?"

Efter lång väntan sken ljuskastarna upp och där kom TV-Linda. Hon testade mikrofonen, drog några skämt, så att folket blev tysta. Så började showen, gästerna kom och musiken. Folk skrattade och skrek, precis som på TV men verkligare. Och högre. My tryckte händerna mot öronen, hade hon glömt hur mycket hon avskydde att stå i folkmängder? Efter ett tag kunde hon inte hålla armarna uppe och förföll i den passiva hållningen att genomlida och hålla ut. En andlig våldtäkt, tänkte hon, det hade hon läst någonstans. Sedan började hon trivas, den där Linda var kvick och fyndig.

Plötsligen stod Linda framför dem. Mikrofonen dansade som en lockfågel hit och dit, folk lutade sig på Mys axlar för att få sin röst i den. Men Lindas hand drog micken bak till sin egen mun. Makten som den där handen hade!

"Men vad ska vi göra då? Vad kan vi göra?" frågade hon till synes naivt. Evy trängde sig fram och var svår att ignorera, så hon fick som hon ville. Hon gjorde det perfekt, byggde utan problem övergången mot den så länge förberedda meningen: "Linda, vi ska göra det vi måste göra och det är att kasta av oss arrogansen att det inte skulle vara vår skuld att egoismen har blivit den styrande faktorn i den västerländsk paternalistiska politiken som möjliggör koldioxidutsläpp …" hon behövde bara hämta andan, men Lindas hand hade redan gjort sitt val. Någonstans mellan egoismen och politiken sökte den en ny kandidat. Alla omkring fäktade för att komma fram till den där handen och i stället för Evys genomtänkta mening, hördes i miljoner svenska hem mycket sämre formulerade meningar om att ge till välgörenhet eller kompensera flygresan.

"Du då, ja du!" Den stora TV-programledaren stack mikrofonen tvärs mellan några tonårskillar mot en ful ankunge på tredje raden. "Vad tycker du, det vill jag nu så gärna veta." Ankungen stirrade stumt på henne. "Men kom igen! Hur kan vi hjälpa de där människorna på andra sidan jorden?"

Flickan blev röd och vit och fick tårar i ögonen, många försökte säga sitt i mikrofonen, men Linda tryckte den så ungefär in i ankungens mun. "Eh … ja, du…"

"Varför får hon så mycket tid?" klagade Evy och fäktade sig närmare. My drog i Evys arm, hon tyckte att det räckte, Evy behövde man lugna ner när hon var på väg att förlora. Chansen hade varit och gått förbi, människor med ett samvete är ju inte i majoriteten. Men Evy tänkte inte erkänna sig besegrad. Hon hamrade Linda på ryggen som fortfarande stod böjd mot Ankungen.

"Kära vänner, gott folk", sa Linda och reste sig, "att kompensera en flygresa och lite ekologisk blaha, det räcker ju inte precis, det har vi gjort i åratal." Under tiden vände hon sig om, fångade upp en signal från bakom scenen och tog en rask steg dit, det var dumt. Alla omkring var fokuserade på handen med mikrofonen, inte på fötterna. Med andra ord: alla omkring tog ett steg till samma torgklinker. Några ramlade på marken, några på varandra. Bara My, sansad och autonom, stod kvar. Linda kollade på sitt armbandsur och mikrofonen hängde slapp. My böjde sig fram och sa: "Egoismen!".

"Va?" sa Linda som höll sig underligt nog upprätt, men inte kunde få fram fötterna som var begravda under tonårskroppar.

"Sluta att vara egoist, bli altruist!" sa My och ångrade sig med detsamma, för hon avslöt meningen och man får bara en.

"Hurså egoist, alla vill väl göra någonting?"

"Men du då? Kan inte du göra nåt?"

"Jo men …" Linda var igång att ta ett jättesteg ur kroppskaoset, men var fanns det fri torgmark? Så steget slutade precis på Mys tår. För att gottgöra, sa hon: "Okej, du har en idé, låt höra!"

Otroligt, My fick en extra chans, vad skulle hon säga nu? Hon måste vara snabb! "Du skulle kunna sluta rafsa åt dig så mycket."

"Vadå rafsa?" Linda tittade igen mot scenen, stressad, kanske tiden var ute redan? My sträckte ut en hand mot Evy, som kravlade sig upp bakom Linda, men då ramlade några andra just på stället där Linda tog ett steg till, Linda tappade balansen och micken flög genom luften. Vad bra att någon fångade upp den, alert och sansad, My igen. Hon hade Lindas mick! Handen omslutade manicken som om den var en guldstav.

"Jag menar din lön, bitch! Om du kunde nöja dig med en bråkdel mindre."

"Min lön hör inte hit", snäste Linda stapplande och försökte gripa micken. Men My gjorde ett slags piruett för att komma undan de två stora händerna.

"Din lön är precis vad problemet är", My njöt, det var redan hennes tredje mening, eller den fjärde? Hon var som en programledare själv nu! "Du får ju förskräckligt mycket. Och om du får så mycket, då måste andra också få så mycket, banktyper och konsulter och politiker. Har du en aning hur många av oss … Jag är inte färdig än!"

Ungdomarna omkring My försökte såklart att få tag i micken, men så pass altruistisk var hon nu inte. Hon trycktes nästan mot scenkanten, men kom på den geniale idén att hoppa upp. Där stod hon framför hela stan.

"Alla som tror att de är nåt, alla fordrar högre och högre löner. Och varför? De super dyra viner och knullar horor och ändå tar pengarna aldrig slut." Hur skulle hon avsluta detta? Evy, hon skulle veta, men hon hade tappat henne.

"Jag knullar inga horor", skrek Linda utan mick, kunde man höra det också i hela landet?

"Om ni alla lämnar tillbaka låt oss säga en kvart, det kan ni väl vara utan?" Det kom läderklädda män från alla håll, My insåg att det var slut snart. "Då kan alla få jobb, och ingen måste vara hora, Afrika kan tjäna sina egna pengar och allt är löst!"

Micken drogs ifrån henne, någon försökte fatta hennes arm, en annan pucklade just på den, hon hatade läder och allt som kom i det. Helt sonika ramlade My från scenen mitt i folkmassan. Hon hörde svärord och såg bara fötter omkring sig. Men ingen trampade på henne, man lämnade plats så att hon kunde komma på benen. Det verkade självklart att hon skulle gå iväg. Så hon gick. Från högtalarna klingade hög, munter musik. Man tittade inte på henne, alla i publiken sträckte på halsarna för att se en sångerska som kom upp på scenen. Vad hade hon väntat sig? Applåd? Revolution? My fortsatte rakt mot Storgatan. Nonsens var det, inte ens välformulerad, hon hade bara babblat på vad som kom upp i henne. Det var någon som ropade: "Hurra". Hon hörde Linda ta ordet igen, en glad och sansad Linda som avslutade programmet utan att visa att något ovanligt hade hänt. My var redan vid hälsobutiken, hon hörde vinjettmusiken i fjärran medan hon sms:ade Evy.

 

De teg hela vägen tillbaka till kollektivet. "Skit var det", mumlade My för sig själv. "Fullständigt blaha."

"Du fick i alla fall säga ditt", snäste Evy. "Och alla har sett dig."

Oavsiktligt gick handen till håret. Visst, kamerorna, hon måste ha varit på varenda TV, i close-up.

"Men, hur var jag, vad sa jag, vad tror folk?" Nu fick My plötsligt paniken som hon hade glömt att få där på scenen. "Jag bara tänkte på det där feta kändis-fejset och att hon har så lätt att säga: vad kan vi göra?"

De kom förbi den lilla persiska snabbköpet, det var öppet fortfarande. Evy drog henne med in.

"Har ni blodapelsiner?" frågade My den arabiska ägaren vid kassan.

Evy tittade på henne med en blandning av avund och irritation. "Du är en tjatmoster, vet du det?"

 

Spero Etiam

 

info (a) kreativmotvikt (punkt) se