Motvikt i text och bild

KREATIV MOTVIKT!

ihop mot egoist-politik och orättvisa


info (a) kreativmotvikt (punkt) se

Vi har två vinnare i vår prosatävling Sveriges framtid: hur blir Sverige om vissa politiska idéer får majoritet?


Blir Sverige medlem i NATO? Läs och fasa vad som kan vänta oss i den framtiden... Alva Isaksson / "En sista lögn" (Under Förändring på riktigt)

"De flesta i min ålder blev soldater, som Maja. ... Jag undrar om min vän tänkte på mig när den sista kylan svepte om henne, eller om rädsla var det enda som fanns kvar i hennes kropp."


Eller avlägsnar man alla som inte räcker till, som är "felkonstruerade"? ... Madeleine Schantz / "Förändring på riktigt"

"I början när vi chippades så skämtade våra föräldrar om att man chippade boskap på deras tid. ... Sociala medier finns inte för mediet är liksom upplöst och hela världen är ett forum för hat."


När du röstar, röstar du för ditt eget bästa eller för en rättvis framtid?


Kära vänner: tvivla aldrig.

Det finns tillräckligt med kämpaglöd

i varenda en av oss

för att förvandla hela jävla världen

till ett askfat.


Sanna Ivarsson

3e pris skrivtävling Vrid valet vänsterut


Förändring på riktigt


Jag lägger huvudet mot kudden och någonting exploderar. Ljus flimrar innanför tinningarna och en röst jag känner igen skriker, jag vet att den inte finns utanför utan inuti och allt är i mitt huvud. Utanför sker ingenting och jag undrar om det någonsin kommer att bli tyst.


Min kropp är inte min, mekaniskt byte och huvudet ligger mot kudden. Blir det någonsin tyst? Googlade noise in head before sleep och skrollade igenom sida efter sida med konstaterandet att ’exploding head syndrome’ inte går att förklara var det kommer ifrån. När jag somnar blir det värre. Allt går liksom snabbare och ljuden går från att surra långt ut i trumhinnan till att slå och skrika innanför ögonlocken. Något i mig vill tydligen döda sig själv och jag förstår inte varför men jag förstår var det kommer ifrån. Att allt som var på riktigt förändrades, blev någonting annat. Att i början när vi chippades så skämtade våra föräldrar om att man chippade boskap på deras tid och att det kanske inte är så konstigt nu när vi går mot mer anonyma tider. Profilen är död och jag är samma som alla andra. Alla andra är dock inte samma som jag eftersom att jag inte kan andas utan att bröstet sprängs och jag fokuserar på att försöka somna igen för då kanske det går över.


Förändring på riktigt. Det har varit många såna, men alltid gått åt det sämre, i en allt snabbare takt och ord har bytts ut helt mot emojis. Media försvann för att det påstods bidra till kriminaliteten sa de. Det skrivna ordet är dött. Böcker brinner. Sociala medier finns inte för mediet är liksom upplöst och hela världen är ett forum för hat. Gatan sopades ren på människor som inte hade råd att leva. Gruset fick ligga kvar, effektivare än taggtråd när de magra kropparna drogs över asfalten. Varje andetag gick att bryta ner till en viss summa pengar och jag undrar om världen är lika illa som då eller värre.


Vad gör jag här? Kanske är jag felkonstruerad. Undrar om det går att felsöka. Demontera och göra om allting från början. Kanske säga ifrån och omprogrammeras, uppdateras. Omstartas.


Blir det någonsin tyst? Mina händer är fortfarande rynkiga trots att jag är ung för att jag alltid var ute i solen förut men inte längre. Nu är de solbrända händerna vita. Använder bara tummen egentligen så alla andra fingrar kan kapas av. Används inte. Har aldrig använts förutom när jag var liten och använde pekfingret på min Ipad.


Blir det någonsin tyst? Utanför hörs ingenting men i huvudet mot kudden slashas hjärnan sönder av det ilande skriket. När jag vaknar vill jag tacka någon för att jag fick somna men ingen är där. Är ensam i en cell förmodligen ett sjukhus, minns inte. Kanske en begravningsplats för dom som slutat att fungera. Ett svart hål där all raderad data lagras. Påminner om elefantkyrkogården i Lejonkungen fast värre och jag minns inte var jag hört den liknelsen ifrån utan att ha sett filmen.


Blir det någonsin tyst? Tror aldrig att det som brusar utanför kommer att sakta ner. Tryckvågorna från syret som inte vill mig väl, fräter över huden som känns mer som nickel.


Blir det någonsin tyst eller är jag inkapslad i min otillräcklighet i ett tidlöst rum som liknar en cell, där jag är tacksam för att jag får somna och där det inte verkar finnas fönster eller dörrar? Det börjar likna insidan av en maskin och jag tänker att insidan av mina vener kanske speglar det jag ser till och med när jag blundar. Från insidan utan fönster och jag skulle gärna hoppa från en bro om det fanns någon. Känna vinden under fingertopparna en sista gång och försöka förstå om det doftade hägg eller syren eller om det bara är det feta oset från McDonalds bredvid. Om McDonalds ens finns kvar längre. Förstå om det svala syret doftar sten eller bara svalt. Fuktigt grus från sommarregnet eller bara sura uppstötningar. Allt i en vit och tunn klänning från H&M. Svenskt företag så det borde finnas kvar. Kanske tas livet aldrig ifrån mig oavsett hur många gånger jag hoppar, det finns alltid en knapp som spolar tillbaka. Jag håller inte i fjärrkontrollen och bryr mig inte om vem som gör det. Ber till Gud om att trycka på stopp så jag får sova så att jag senare kan tacka den som lät mig.


Madeleine Schantz (Hon har en instagram-konto)


Du vill att din familj här har det bra,

Samtidigt tvingas vissa med samma önskningar att dra,

Du vill ge din familj en bra framtid utan krig och sorg,

Samtidigt flyr andra hit i hopp om fred men jagas bort från våra torg,

Hur är det rättvist att ha trygghet men inte vilja dela med sig?

Vi vill säga många saker, men allt vi säger just nu är nej,

Alla människor borde ha rätt till ett värdigt liv oavsett etnicitet eller kön,

Så är det inte äntligen dags att vi går tillsammans hand i hand och sår nya frön?


Sara Kürcman

2e pris skrivtävling Vrid valet vänsterut

En sista lögn


Jag sitter vid fönstret igen. Karmen som omger det tjocka glaset är inte längre kritvit och lackerad så som den en gång i tiden alltid varit. Då, när dammråttor endast varit ett fult ord och stoftet inte ens hade hunnit lägga sig på tavelramarna innan det torkades bort. Diskhon hade varit ett ställe där man sköljde grönsaker eller tinade lammstek snarare än ett förvar för veckogammalt porslin travat på hög. Huset hade genljudit av ännu en sonat av Mozart eller Beethoven där kanske en eller ett par toner slogs fel på det gamla pianot. Nu ljuder bara tystnaden och den är ändå tyngre och mer tryckande än Symfoni nr 5.


Utanför leker Lina och Jonas i det höga gräset. De har inte märkt av skillnaden. Inte mer än att de nu har fler lediga dagar att umgås med sina vänner och att de inte längre behöver städa varje söndag. Det enda som tog dem hårt var när de blev tvungna att säga hejdå till vår Greyhound Pelle. Vi gav honom till grannen så han kunde fånga vilt åt oss men sedan blev grannen full en natt på jakt och sköt skallen av hunden istället för rådjuret. Det sista fick inte de små höra, så vitt de vet rymde Pelle med ett gäng andra vinthundar så han kunde leva loppan istället för att slava för människan varenda dag.


Lina och Jonas njuter bara av hur världen har utvecklats. Och så vill jag att det ska förbli. Jag vill att de ska fortsätta leka tjuv och polis och bråka med grannens ungar om ifall de var i luften när de blev brända eller inte. Jag vill inte att de ska märka att jag försvinner. Jag vill att de ska glömma bort att de en gång i tiden ens hade en storasyster så att de slipper plågas av minnena när de inser att hon är förlorad.


Jag släpper ut en suck men den kommer som ett lågt gny. Om jag ändå håller på och leker i en låssasvärld, önskar jag att jag kunde göra så att jag själv också glömde bort hur det varit förut, att en verklighet innan denna någonsin hade existerat. Jag önskar att jag kunde glömma att jag själv ens existerat. Det verkar lättare att aldrig ha fötts än att konstant leva med vetskapen om att man snart ska dö.


Alarmet tjuter och Lina stampar först med fötterna när hon hör det. Sedan ser hon sig runt. Spanar först åt ena hållet och sedan åt det andra som om hon försöker bedöma var i det höga gräset hon kan gömma sig lättast så hon slipper fly lekens värld och gå tillbaka till den trista verkligheten. Hon ser ut att ha en riktigt klurig plan på gång när Jonas avbryter hennes fantasier och drar henne i armen över trädgården. Några sekunder senare slängs dörren upp och slår emot väggen på samma ställe som så många gånger tidigare att ett hål har börjat formas. I vanliga fall skulle de ha kommit in bråkandes eller tjutandes av skratt men den hesa signalen tystar dem båda.


Jag reser mig upp och går över tillskafferiet. Öppnar en burk med ravioli och en med ärtor. Ger dem till de små som vet att de ska dela syskonligt. Själv har jag inte ätit på två dagar men jag har ingen aptit. Om min far hade varit här skulle han ha borrat sina mörka ögon i mig tills jag hade tvingats möta dem. Han hade talat till mig i den lugna rösten som han endast använde när han var djupt besviken.


”Du vet att du måste äta för att kunna klara dig”, hade han sagt och jag hade vetat att han hade rätt och satt mig vid bordet och borrat gaffeln djupt i en bit av den sunkiga pastan.


Jag vet att jag behöver äta, inte bara för att det är en självklar del av överlevnad för varje människa, utan för att just jag måste bli stark. För mig handlar inte längre överlevnad om hur jag klarar mig i detta hus. Jag måste bli stark så jag klarar mig när jag måste lämna platsen där jag vuxit upp. Jag borde äta och träna mer för varje dag som går. Men trots att jag vet att mina chanser att jag någonsin kommer tillbaka till mitt hem, till Lina och Jonas, är större om jag försöker bli stark, så krymper jag bara mer och mer ju närmare dagen kommer. Jag försöker tyna bort så att när de till slut kommer hit och försöker ta mig härifrån är jag så tunn att de inte kan hitta mig hur länge de än letar. Att jag har blivit liten som en mus och slunkit ner i en spricka i golvet eller gömmer mig mellan grässtråna och maskrosorna.


Efter lite gnäll från Lina ger jag dem även en burk chokladpudding. Så länge hon är tyst.

Skafferiet som en gång för inte så länge sedan varit så fullt av konserver att det knappt gått att stänga, är nu halvtomt. Konserverna kommer räcka ett tag till men vad som händer om de sinar innan jag kommit tillbaka… Håret ställer sig upp på mina armar och jag skakar på huvudet. Jag vill inte ens tänka på det, det är ingen idé. Det hjälper dem inte att jag oroar mig.


Jag sätter mig vid pianot och låter fingrarna dansa över tangenterna men inget ljud kommer fram. Skymningstimmen kommer och vardagsrummet och spiraltrappan sköljs i ett skimrande varmt ljus. Huset blir nästan lika vackert som det en gång i tiden var. Som när jag var liten och kom hem med min bästa vän Maja när det äntligen var helg igen och vi hade en evighet av frihet innan vi var tvungna att gå tillbaka till det där stället som vi kallade fängelse men alla andra kallade skola. Vi brukade springa in genom dörren och kasta våra jackor och ryggsäckar på golvet. Vi skuttade upp för trappan och gömde oss i mitt rum tills mina föräldrar hittade oss och återigen tjatade på att ytterkläder hade sin egen plats i huset och den var inte på golvet. Vi städade undan under tystat klagande och gick sedan till köket där de vuxna hade skurit upp morotsstavar till oss. Vi tog vårt tilltugg till trädgården och satt i hammocken och söp i oss vår dagliga dos av vitamin D. Vi satt och pratade hemlisar eller skrev på en ny teaterpjäs till hennes föräldrar kom över och det var dags för middag. Då grillade de vuxna tillsammans medan vi spelade upp vår tragedi för dem och när den var över, oftast genom att de två älskande blev tillsammans eller dog, så applåderade de artigt. Sedan åt vi och spelade kubb tills det blev mörkt. Om vi hade tur var det ännu inte läggdags och då tog Majas föräldrar oss två på en åktur i deras matta svarta sportbil. Så spenderade vi nästan varenda helg. I mitt hem och Majas bil. Ibland hade vi fotbollsmatcher eller trumpetlektioner att gå på och ibland var vi båda hemma med feber. Annars var vi alltid tillsammans.


Jag har inte sett henne sedan familjen blev inkallad. Jag har inte ens hört deras namn efter den dagen då jag fick ett brev om att de hade stupat. Allihop, en efter en. Jag undrar ibland om de dog tillsammans eller om de var ensamma i sin sista stund. Jag undrar om min vän tänkte på mig när den sista kylan svepte om henne, eller om rädsla var det enda som fanns kvar i hennes kropp.


Jag är trött nu. Det är dags att gå och lägga sig.


***


Nästa dag regnar det. Alarmet ljuder fortfarande så det blir ingen skola för de små denna dag heller. Egentligen är det då min uppgift att lära dem grammatik och multiplikationstabeller och om Svearikets gamla konungar men jag ser ingen nytta i det. Ingen av oss vet längre hur mycket tid vi har kvar så jag ser hellre att de små spenderar sin tid så som de vill. När åskan knallar och blixten slår ner bara en sekund senare kryper de båda ihop vid mig i soffan. De vet så mycket att ju närmare blixten kommer efter åskan desto närmare har den slagit ner men de vet ännu inte att det inte är något farligt.


Det blir snabbt kallt i huset när solen inte ligger på, så jag gör upp en liten brasa i eldstaden. Egentligen ska veden sparas till nödsituationer men det orkar jag inte längre bry mig om. Jag fyller kitteln med vatten och hänger den över elden. Vi har inget te kvar men myntan växer som ogräs i trädgården så jag slänger i några blad när vattnet har kokat. Socker har vi, lustigt nog, rikligt utav så vi tar varsin stor sked i muggarna. När mina föräldrar hade åkt till affären en sista gång hade folk slagits i gångarna om de färska grönsakerna, köttet, riset, chipsen och godiset, men ingen lade någon vikt vid socker och mjöl. Vi som bor mer utanför staden och dess höga lägenhetshus visste att i nödfall kunde vi alltid odla våra egna grönsaker och jaga vårt eget kött, precis som mina föräldrar gjort i sin barndom, så det var ingen idé att bråka över sådana småsaker.


Lina ber mig berätta sagan om hur allting började och Jonas faller in i tjatet. Jag vill säga till henne att det inte är någon saga, att historien jag berättat så många gånger är lika riktig som livet vi lever nu, men jag har inte hjärta att göra det.  Hon vet redan att det inte är någonting jag själv hittat på men det gör varje dag lättare om hon tänker på livet som någonting man läser i en bok och fantiserar om men aldrig själv behöver uppleva.

”Hur startade sagan om kriget?”, undrar de små och jag berättar.

”En gång i tiden, när ni endast var små, var vårt land det rikaste och vackraste i hela världen. Jag gick i skolan fem dar i veckan och mamma och pappa jobbade varje dag. Vi åkte på semester till andra länder…”

”Flög ni?”, undrar Lina fast hon redan vet svaret på denna fråga. Hon har endast sett flygplan när de skjuter över himlen under oroliga dagar och de är inte likadana som de på semesterbilderna.

”Ja, vi flög. Man kunde flyga över hela världen. En gång flög jag till Australien och det var tolv timmar utan stopp. Mamma och pappa lagade mat på helgerna men skoldar köpte dom mat som kördes hem till oss från en restaurang. Det fanns länder då också som hade det så som vi har det nu, med krig och fattigdom, men det märkte man inte av här hemma. Sen efter valet blev det värre även här och alla började oroa sig mer och mer.”

”Vafför då?”

Jag suckar. Jag gillar inte att prata om det som hänt men vet lika väl att jag inte kommer undan utan att berätta varenda detalj.

”Det fanns länder närmare Sverige som började bråka. Vissa av dom hade vapen som var så stora och giftiga att dom kunde utplåna nästan hela världen. När krigen började i Europa blev folk rädda och då röstade dom på ett parti som gjorde så vi gick med i en förening där alla länder ska hjälpa varandra i krig. Vi gav mycke pengar till den föreningen och alla unga blev tvingade ut i krig för att hjälpa andra länder att slåss. I början var livet inte mycket annorlunda än vanligt, förutom att några blev tvingade att bli soldater. Dom flesta i min ålder blev soldater, som Maja. Hennes föräldrar tvingades också ut för att dom redan hade tränats i krig när dom var unga.”

”Vafför inte du då?”

”För att jag var sjuk när jag var yngre och dom ville inte att sjuka människor skulle vara soldater.”

”Var du sjuk som en fökylning?”

Jag ler. ”Lite som en förkylning. Fast i huvet.”

”Vafför fick mamma å pappa stanna längre då?”

”Mamma och pappa kommer inte från det här landet från början. Dom föddes i ett annat land, så dom hade inte samma träning som min väns föräldrar hade.”

”Men vafför tvingade dom mamma å pappa å åka iväg sen då?”

”För att…” Jag tystnar. Vet inte riktigt vad jag ska svara. ”För att det blev så.”

Jag reser mig upp och fyller upp kitteln igen. När jag har ryggen vänd mot de små passar jag på att torka tårarna ur ögonen.

”Vi trodde alla att det skulle vara okej för oss även när det blev krig för att då skulle den här föreningen hjälpa oss. Men det gjorde dom inte. Vi hade väl trott att eftersom vi hade hjälpt alla andra skulle dom hjälpa oss men dom tyckte inte att Sverige var tillräckligt viktigt för att lägga pengar och soldater på. Det stora landet i östra Europa tog över Finland först och sen tog dom Gotland. Ni vet den ön där vi hade landställe när jag var liten? Det har jag väl berättat om? I alla fall, det är svårt att fatta riktigt varför men det finns länder i världen som folk tycker är viktigare än andra för att dom har mer pengar och makt i världen. Så vi får liksom klara oss själva lite nu.”

”Dumma dumma landet i öst.”

”Nej det är’ inte riktigt bara deras fel. Det är mer så att vuxna kan vara komplicerade och ibland tänker dom inte så mycket som dom borde.”

”Är du frisk nu?” Jag tittar på Jonas. ”Från fökylningen i huvet?”

Jag smeker hans mörka hår. Det är så glansigt och fint till skillnad från mitt eget som för varje dag liknar mer och mer ett fågelbo. Jag nickar.

”Jag blev frisk igen efter ett tag.”

”Så dom kommer att tvinga ut dig också?”

Orden fastnar som en klump i halsen. De har aldrig frågat detta förut. Jag sväljer hårt några gånger innan jag kan svara.

”Nej. Jag måste ju stanna här och ta hand om er.”

Jag vänder bort huvudet när jag säger detta. Kan inte se in i deras stora barnaögon när jag säger en sådan osanning. Det är bättre att de inte vet sanningen så att de inte behöver oroa sig. Bättre att jag bara försvinner så som mamma och pappa gjorde. Det kommer vara svårt för dem i början men de kommer lära sig att ta hand om sig själva snabbt. Om det är någonting jag kan ge dem innan jag åker iväg så är det några sista dagar av oskuld innan verkligheten kommer ikapp.

Alarmet har slutat ljuda och jag reser mig upp.

”Kom nu”, säger jag. ”Jag ska visa er hur man ser att grönsakerna är’ mogna så man kan odla nya.”

Lina gnäller. ”Men det regnar ju fortfarande.”

”Är du gjord av socker, eller?” Hon lipar åt mig. ”Kom nu, det blir kul!”


***


Vid midnatt är jag fortfarande vaken. Jag vet att om bara några timmar kommer de att stå utanför dörren och banka hårt. Då vill jag vara redo så att de inte råkar väcka de små.


Väskan står packad i hallen. Jackan och skorna ligger bredvid. (”Ytterkläder har sin egen plats och den är inte på golvet.”)


Jag räknar mina fingrar igen bara för att ha någonting att distrahera mig med. Sedan räknar jag mina tår.


De sista dagarna tjöt inte alarmet så egentligen skulle Lina och Jonas ha gått i skolan men jag lät dem inte. Jag låtsades vara förkyld och sa att de behövde vara hemma och hjälpa mig bli frisk. Vi lekte i trädgården och odlade nya grönsaker och jag visade dem hur man sätter kitteln över elden utan att bränna sig. Jag berättade sagor om prinsar och prinsessor och grekiska gudar. Jag sov med dem i sängen fast jag i vanliga fall brukar vilja -sova själv. I natt sover de i sitt eget rum igen.


När jag är borta kommer de fortsätta gå till skolan med grannbarnen och förhoppningsvis kommer allt det här vara över innan de blir vuxna i lagens ögon och blir tvingade ut själva. Förhoppningsvis klarar de sig så länge…


Jag säger till mig själv att inte tänka så. Om livet blir för svårt kan de alltid be grannen att ta hand om dem. Grannbarnen kommer tycka om det och deras farmor kommer nog gå med på det om Lina och Jonas lockar med att de alla kan flytta in hos oss. Vårt hus är ett av de få som inte har blivit förstört än och jag vet att granntanten länge har haft ett öga på det. De kommer ha det bra här tillsammans.


Jag räknar mina andetag så jag vet helt säkert att jag fortfarande lever. Klockan på väggen fungerar inte längre men jag låtsas som att visarna sakta rör sig framåt. Nu är klockan ett. Nu är den två. Tre. Klockan slår fyra…

Knackningarna ekar i det tomma huset.

Jag vet att jag borde ha sovit men har knappt kunnat sluta ögonen utan att mardrömslika bilder spelats upp innanför dem. Jag har en lång resa framför mig och vet inte om jag kommer kunna ta en tupplur eller blir tvungen att hålla mig alert.


Knackningarna hörs igen.


Jag slänger mig upp, kastar täcket åt sidan så det ramlar ner på golvet och springer så tyst jag kan nerför trappan. Jag är redan påklädd och när jag öppnar dörren mönstrar de mig tyst och nickar. Jag gestikulerar åt dem med fingret för läpparna och lägger sedan handflatorna mot varandra medan jag lutar kinden mot dem. De förstår mina gester och säger ingenting så att de små inte vaknar. Jag trär armarna i jackan och när jag drar på mig remmarna till ryggsäcken känner jag för första gången hur det rör sig i maggropen. Jag har inte tillåtit mig själv att tänka för mycket på den här stunden och nu när den är här, sköljer känslorna över mig. Mina muskler stelnar och det känns som att varenda nerv vibrerar. I huvudet går tankarna lika fort som bilar på en motorväg och jag hinner inte fästa medvetandet på en enda innan den far iväg igen. När en av soldaterna lägger handen på min arm och börjar dra mig ut hugger det till i magen. Mina instinkter slår till och allt jag vill göra är att springa därifrån. Jag vill slänga igen dörren i ansiktet på dem och springa uppför trappan och gömma mig under täcket.


Men allt jag gör är att ta ett steg framåt och sedan ett till och ett till och plötsligt är jag ute i den tidiga sommargryningen och dörren stängs bakom mig. Jag sätter mig längst bak i den militärfärgade minibussen och lutar pannan mot plexiglaset.


Jag lämnade ett brev till Lina och Jonas. Allt som stod var, ”Vi ses snart.”


Ett sista avsked. En sista lögn.


Alva Isaksson


Det är inte ditt land


det är inte ditt land

              det är inte mitt land

vi är bara gäster här


en begränsad tid formar vi

det land vi kallar vårt


före och efter oss finns alltid andra

vilket språk de talar vet vi inte


de kommer att döma oss

                                                    Elisabet Jonsson